Boom-boom-boomer – kolla hit, detta är politik!

Publicerad: 30.11.2021 / Utbildning / Forskning

av Tiina Räisä

Politik är att vilja något, sa Olof Palme. Politik är också något som försiggår kontinuerligt. Chantal Mouffe (2007) beskriver att politik angår inte endast vissa institutioner utan det är något som kommer till uttryck i alla sammanhang. Mouffe menar att politik är något som definierar vårt varande i denna värld (2007: 3).

Vare sig Palme eller Mouffe kunde förutspå var mediernas roll i utformningen av politiken. Mer specifikt handlar det om att de sociala medierna har blivit så inflytelserika som de blivit sedan början av 2010-talet då vi ser en accelerering av mängden digitala plattformar.

Att inga val är värdefria blir därför ett användbart rättesnöre särskilt då man analyserar kommunikationen på sociala medier. En bild på den nyinköpta kepsen, men logotypen tydligt exponerad är ett exempel på en kapitalistisk ideologi som har blivit naturaliserad och därmed osynlig för oss. Särskilt Instagram är ett bildmedium som driver på en konsumeristisk livsstil (Jaakkola & Räisä, 2021).

Den här bloggen är den första av tre där jag tar upp behovet av en mer välinformerad medielitteracitet, både ur ett medborgar- utbildningspersepktiv. Här fokuserar jag på två exempel på politiskt aktörskap i medierna: Yles serie om politik och statsminister Sanna Marins Boom-boom-boomer-inlägg. I den andra bloggen tar jag upp känslor i medierna och i den tredje närmar jag mig de visuella budskapen ur ett metodologiskt perspektiv. Avsikten är att bloggarna stöder forskningen om dessa teman och mer specifikt framtagningen av forskningsfrågor- och metoder.

Statsminister Sanna Marins aktivitet på sociala medier har av vissa politikexperter tolkats som något annat än politik. Helsingin Sanomats erfarne redaktör Markko Junkkari menade att när man läser Marins inlägg verkar det som om politiken tycks ha försvunnit från politiken. (https://www.hs.fi/sunnuntai/art-2000008287216.html Extern länk). Marins bilder på en ryggsäck av inhemskt fabrikat och selfien där solen skimrar igenom statsministers hår har väckt förvåning. Särskilt irriterad har man varit på hennes medverkan på tidningen Vogues omslag, iförd i blazer, men utan tröja under (https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/vAQXR5/finlands-statsminister-kritiseras-for-kladvalet Extern länk ). De politiska redaktörerna har noterat att statsministern överlag postar väldigt ofta och att hennes inlägg har börjat fokusera mer på familj och fritid och mindre på politik.

Marin har återkommande fått förklara sin användning av sociala medier. Statsminister har sagt att hennes motiv med boomer-inlägget har varit att hon ville ruska on statsministerinstitutionen. https://yle.fi/news/3-12158507 Extern länk

Debatten om statsministers aktivitet på sociala medier är ett talande exempel på mediernas (och här uttryckligen nyhetsmediernas) och politikers nya arbetsfördelning: istället för att agera reaktivt, kan politiker idag använda sociala medier proaktivt. Istället för att tala till alla grupper kan politiker på sociala medier välja att tala med vissa grupper.

Det som verkar störa politiska redaktörer är att det är svårt att få ett grepp om statsministerns agerande, med andra ord hennes kommunikation. Junkkari anser att medierna vill ”få ett bättre grepp om statsministern.” Nyhetsmedierna verkar ha tappat greppet om politiken, och särskilt den bildintensiva kommunikationen varmed politik numera görs. Traditionella medier håller alltså på att förlora sin makt och sitt tidigare privilegium, som handlade om att sätta dagordningen. Tidigare var det redaktörerna som bestämde vad som var värt att publiceras men också hur det skulle publiceras, alltså med vilka ord och bilder politiken utformades.

I en digital mediekultur har det dock blivit svårt om inte omöjligt att peka ut en specifik aktör som ansvarig för att politiken utformas på ett visst sätt. Vi deltar ju numera alla i debatten.

Det finns dock en institution som spär på utvecklingen mer än andra, och som kan sägas vara ansvarig (accountable) för den politiska kommunikation som vi sett växa fram. Enligt Couldry och Mejias (2019) är det plattformsägarna som utformar premisserna för den medierade kommunikationen. Varje postning på Instagram eller Tiktok består av nollor och ettor, data som blivit det nya guldet på en politisk marknad. Algoritmerna verkar inte bry sig om, och förefaller inte förstå, vad som är viktigt och mindre viktigt. Politiken ser allt oftare ut handla om trivialiteter (även om de alltså inte är det, se ovan). Statsministerns inlägg cirkulerar i ett digitalt universum och som det delas och gillas otaliga gånger. Den algoritmiska kulturen är en förutspående logik, vilket innebär att innehållet vi stöter på väljs ut enligt principen ”mer av samma”, ”more is more” Plattformarna fungerar således både som orsak och verkan, vilket vi kunde se i fallet Donald Trump som blev portad från Twitter för all framtid och från Facebook på visstid. De sociala medierna är kort sagt ett väldigt annorlunda ramverk för den offentliga debatten jämfört med tiden då redaktörerna i första hand oroade sig för vad Kekkonen skulle säga och i andra hand vad publiken skulle säga.

För att förstå vad som faktiskt har förändrats kastar vi oss några årtionden tillbaka.

I vad som med alla mått mätt är en produktionsmässig fullträff, Yles serie Politiikka-Suomi, Politikfinland, lyfter på ett intressant sätt fram på vilka premisser politik skapades under den analoga tiden när politikstoffet var begränsat både till mängd och innehåll. I det första avsnittet uppträder Anneli Jäätteenmäki, Finlands första kvinnliga statsminister som fick avgå då det uppdagats att hon använt sekretessbelagt material i den offentliga debatten om Finlands förhållande till USAs säkerhetspolitik strax före det annalkande Irakkriget. Jäätteenmäki berättar långsamt som för att noggrant överväga att orden hon den här gången väljer är de korrekta, tittar sedan rakt in i kameran och efter en utdragen sekund säger att hon inte behandlat minnena av skandalen ännu. ”Nämä ovat kipeitä asioita enkä minä olen niitä käsitellyt.” Efter arton år är minnena fortfarande för smärtsamma att behandlas.

Av Jäätteenmäki-exemplet kan vi utläsa att under den analoga tiden var politik något som i första hand angick de etablerade institutionerna, och det utformades i samspel mellan dessa, presidenter, riskdag och nyhetsmedier. Hade skandalen uppdagats idag hade mediekommunikationen tillfogats med nya, överraskande och förmodligen tämligen irrationella element och distribuerats på den växande mängden av plattformar där politiska budskap numera distribueras. Twitter, facebook, Instagram, Snapchat, WhatsApp hade fyllts av hat – och kärlek – men förmodligen mest av hat. Plattformarna är nämligen effektiva på att sprida negativa budskap. Hur Jäätteenmäki hade ridit ur en dylik storm kan man bara spekulera om.

Skärmdump ur Yles tv-serie Politiikka-Suomi, https://areena.yle.fi/1-50396448 Extern länk

I klippet framstår Jäätteenmäki som ett passivt offer i det politiska spelet. Trots sin långa karriär som EU-parlamentariker (och ja, Jäätteenmäki har ett instagramkonto) förefaller Jäätteenmäkis politiska karriär vara i händerna på andra institutioner; det är andra politiker och redaktörer som avgör hennes öde, inte så mycket hon själv eller för den delen medborgarna.

Jäätteenmäki illustrerar ett reaktivt sätt att kommunicera och göra politik. Det politiska spelet försiggår på vissa forum och det verkar vara riktat till en bred allmänhet istället för en särskild målgrupp.

Sanna Marins sätt att använda sociala medier vittnar om den diametrala motsatsen. Hennes kommunikation har kritiserats för att endast vara ett sätt att brända personen Marin, att skapa ett varumärke av en politisk person. Det är fullt möjlighet att analysera Marins kommunikation ur denna aspekt. Men man kan också se på Marins inlägg som ett skickligt sätt att göra politik i en plattformiserad kultur där individer har möjligheten att gå förbi de gamla institutionerna och istället utnyttja alla de egenskaper som dessa teknologier erbjuder.

Om vi tittar på den beryktade Insta storyn nedan, ser man ett helt annat aktörskap än vad vi ser på bilden av Jäätteenmäki: en individ som väljer vad hon vill säga och hur hon vill säga det. Statministern ser ut att slå tillbaka med all kraft på det hon uppfattar som onödig kritik.

Sanna Marins Insta story, nerladdad från Iltalehti 23.10.2021, https://www.iltalehti.fi/politiikka/a/af191828-6b9f-4a9b-bdc6-f687e71e3e92 Extern länk

På selfien ser vi en brett leende statsminister, i bakgrunden figurerar riksdagsledamoten, tillika en av Marins närmaste kollegor, Ilmari Nurminen (en artikel om Nurminen förekommer i det senaste numret, 47 av Suomen Kuvalehti). I inlägget hör man Benjamin sjunga och man kan läsa låtens lyrik, ”Hej, boom-boom-boomer, ha is i magen, ta det coolare” (översättningen är min egen).

I samband med metodkurser jag undervisat i har jag använt begreppet text för att beskriva dels ett traditionellt föremål för medieforskningen, dels att medietexter särskilt på sociala medier tar sig väldigt många uttryck. Texter är alltså komplexa men ändå koherenta helheter såsom Boomer-exemplet ovan. Medietexter har en explicit yta och det är lätt hänt att vi förleds att tro att oss Marin med inlägget faktiskt riktar sig till boomer-generationen. Jag tror inget kunde vara mer fel: Marin talar uttryckligen med yngre väljare, med dem som är vana vid den här typen av multimodala, politiska budskap. Hon gör politik på ett sätt som överensstämmer med den yngre generationens sätt att skapa och tolka budskap. (https://www.is.fi/politiikka/art-2000008355764.html Extern länk). Det är boomern som inte förstår att det här är politik.

Hur skickligt Marins inlägg än tycks vara så lyfter det dock fram tre problem som har att göra med en plattformiserad politik.

Det första problemet är vad som här beskrivits, alltså att så många avfärdar Boomer- och andra typer av likalydande inlägg på t.ex. Instagram som något annat än politik. Vi behöver alltså bli mycket skickligare på att tolka den här typen av komplexa medietexter. Jag uppfattar medielitteracitet därför som den mest centrala medborgarkunskapen. Det är alltså inte bara politiska redaktörer utan också blivande medieproffs och vi medborgare med rösträtt som behöver förstå sig på dessa budskap, vad det är för meningsskapande verksamhet som försiggår i dessa texter. Både individer och institutioner måste kunna förstå vad våra folkvalda säger även om när det framstår som nonsens. Vi behöver säkert också bli bättre på att kritiskt betrakta den kommunikation som vi själva bidrar med då vi gör en uppdatering på Facebook.

Det andra problemet är att vare sig Jäätteenmäki-eran, (för att inte tala om Kekkonen-eran!) eller Marin-eran är optimala ur ett demokratiperspektiv. Politiker kan idag välja graden av proaktivitet, aktörskap och agendasättande på sina respektive sociala medier- konton, vilket innebär att politiken har överlåtit åtminstone en del av sin makt till de nordamerikanska plattformsägarna. De som ser ut att förlora är de inhemska medieföretagen, vi som medborgare och därmed demokratin.

Det tredje och sista problemet är mer mänskligt betingat. Det handlar om priset för att delta i politiken. Av Jäätteenmäkis formulering att bedöma förefaller priset ha varit högt under den svunna, analoga tiden, men den verkar ha blivit ännu högre i dagens digitala kultur. Vilken typ av individer som är med och gör politik i framtiden är därför en relevant fråga.

Sammanfattningsvis kan man säga att medierad politik är barn av sin, respektive tid och det är vår uppgift som medielärare- och forskare, politiska redaktörer och skriv- och läskunniga medborgare att bli skickligare så att vi är kapabla att delta i debatten. Demokratin är som bekant inte ett fulländat system, men det är det bästa vi har. Något uppgivet kan man konstatera att det samma gäller vår nuvarande mediekultur.

Couldry, N. & Mejias, U.A. (2019). The Cost of Connectivity. How Data is Colonizing Human Life and Appropriating it for Capitalism. Stanford: Stanford University Press.

Jaakkola, M., & Räisä, T. (2021). Kirja-arvostelut alustataloudessa – esimerkkinä käyttäjälähtöiset arvostelut Instagramissa. Media & Viestintä, 44(2), 45–68. https://doi.org/10.23983/mv.109859 Extern länk

Mouffe, C. (2007). The Return of the Political. London: Verso.

Källa

Unikt samarbetsprojekt lär Arcadas studenter mjuka kompetenser

Studenter på VAKEN intensivvecka i Odense.

Soft skills, eller mjuka färdigheter, blir allt mer eftertraktade på arbetsmarknaden. Därför vill projektet VAKEN, ett samarbete mellan flera nordiska och baltiska högskolor, satsa på att ge studenterna kunskaper inom just detta område.

Kategori: Forskning