Rörelseglädje som nyckel i barnfysioterapi

Det är väl dokumenterat att lek är en grundläggande del i ett barns vardag (Nordström et al., 2020) och en rättighet enligt Förenta nationernas (1989) barnkonvention. Trots det visar undersökningar att barn och unga spenderar allt mindre tid på lek och fysisk aktivitet (Launistola et al., 2025). Endast en tredjedel av alla barn och unga i Finland är tillräckligt fysiskt aktiva i förhållande till den nationella rekommendationen om minst 60 minuter mångsidig fysisk aktivitet per dag (Undervisnings- och kulturministeriet, 2021).

Den minskade fysiska aktiviteten kan kopplas till en förändring mot en mer stillasittande vardag, på grund av ökad skärmtid, användning av transportmedel till skolan samt skolmiljön med stillasittande undervisning (Jussila et al., 2015). Skärmtiden hos barn och unga är ofta högre än WHO:s rekommendationer; Det beror på att tv, surfplattor och telefoner har blivit en större del av vardagen och tid för utomhusaktiviteter har minskat (Launistola et al., 2025).  

Behovet av trygga, tillgängliga, åldersanpassade och lustfyllda aktiviteter som främjar rörelse är tydligt. Lek är en fysisk aktivitet som stärker muskler och skelettet samt främjar motorisk och social utveckling och bidrar till rörelseglädje (Undervisnings- och kulturministeriet, 2021). I den här bloggtexten lyfts ämnet rörelseglädje och hur den kan användas som nyckel i fysioterapeutisk habilitering och rehabilitering för barn, med fokus på lek som metod, fysioterapeutens kompetens och utmaningar i praktiken. 

Rörelseglädje

Rörelseglädje kan beskrivas som en positiv upplevelse av fysisk aktivitet där barnet känner motivation och lust att delta (Undervisnings- och kulturministeriet, 2021). Barn motiveras av upplevelser som resulterar i glädje, nyfikenhet och meningsfullhet, vilket gör rörelseglädje centralt inom barnfysioterapi. Träningsmetoder som enbart fokuserar på funktion kan upplevas som omotiverande och är inte tillräckligt för långsiktig fysisk aktivitet (Rosenbaum & Gorter, 2012).

Lek och fantasi kan därför användas som verktyg för att främja barnets rörelseglädje (Nordström et al., 2020) och rekommenderas som metod inom fysioterapi (Håkstad et al., 2025). Barn med funktionsnedsättningar möter i högre grad större hinder för delaktighet, som i sin tur försvårar lek. Dessa hinder kan vara bristande tillgänglighet eller stöd från omgivningen (Carrington et al., 2024). Det gör att fysioterapeuten har en viktig roll för att stödja barns möjlighet till rörelseglädje, lek och delaktighet vilket i sin tur kan bidra till ett långsiktigt deltagande i fysisk aktivitet.

Lek som fysioterapeutisk metod

Lek är en meningsfull och lustfylld aktivitet för barn (Håkstad et al., 2025) och fungerar som en del av barns utveckling och lärande (Moilanen et al., 2024). Samtidigt är lek ett brett begrepp som kan göra det svårt att veta vad som upplevs som lekfullt. Lek kan definieras som en lustfylld aktivitet som är spontan eller organiserad och drivs av inre motivation eller av att utveckla färdigheter (Carrington et al., 2024). Det visar att lek inte bara är en aktivitet utan även ett avgörande verktyg för att skapa rörelseglädje.

Det har också forskats att för tidigt födda löper ökad risk för försenad lekutveckling och tidiga insatser är viktiga (Håkstad et al., 2017). Social interaktion, så som ögonkontakt, röstanvändning och beröring beskrivs som lekfärdigheter (Håkstad et al., 2025) och leksaker kan användas för att förstärka det lekfulla i en aktivitet (Graham et al., 2018). Vidare kan lek vara ett sätt för fysioterapeuten att lära känna barnet, bygga tillit och observera barnets funktionsförmåga (Nordström et al., 2020).

För att lek ska fungera som fysioterapeutisk metod behöver den anpassas till barnets funktionstillstånd och individuella mål (Håkstad et al., 2025). Om barnet själv inte kan formulera målet för fysioterapin behöver det utformas tillsammans med föräldrar. När aktiviteten är kopplad till barnets mål blir den meningsfull. Exempelvis kan träning av greppstyrka vara användbart om målet är att orka hålla i tennisracketen (Jackman et al., 2022). På samma sätt kan muskelstyrka tränas genom lekfulla aktiviteter, såsom att plocka upp föremål från golvet eller sparka en boll, vilket samtidigt kan stärka barnets engagemang och rörelseglädje (Håkstad et al., 2025).

Förutom att skapa en lekfull fysioterapeutisk intervention, är det också viktigt att skapa möjligheter för barnet att inkluderas i den vardagliga leken för att främja delaktighet (Nordström et al., 2020). Fysioterapeuter kan rekommendera lämpliga hjälpmedel som stödjer deltagandet i leken (Moilanen et al., 2024) och uppmuntra barnets egen problemlösning (Sturm et al., 2025).

För att stärka barnets egen problemlösning är det viktigt att låta barnet träna självständigt och fysioterapeutens roll är att stödja vid behov. Leken behöver anpassas till barnets ålder och färdigheter (Sturm et al., 2025) och om barnet visar tecken på obehag eller gråter bör leken genast avbrytas och anpassas på nytt (Jackman et al., 2022). För att upprätthålla motivation och rörelseglädje kan lekfulla inslag implementeras, så som tävlingsmoment (Graham et al., 2018) eller riskfylld lek. Under riskfylld lek, som inte är detsamma som farlig lek, utmanas barnet och lär sig riskhantering vilket är betydelsefullt för barns fysiska och psykiska utveckling (Sturm et al., 2025).

Barn utvecklar ofta färdigheter genom att först utföra rörelser på sitt eget sätt (Rosenbaum & Gorter, 2012) samtidigt som barnet kan uttrycka sina förmågor och utmaningar (Bjorbaekmo et al., 2018). Genom fortsatt övning och vägledning kan dessa färdigheter gradvis förbättras. Det kräver att fysioterapeuten aktivt deltar i leken vilket i sin tur stärker möjligheten att skapa rörelseglädje (Rosenbaum & Gorter, 2012). Det ställer krav på fysioterapeutens förhållningssätt i mötet med barnet.

Fysioterapeuter behöver kunskap om bland annat kroppens funktionsförmåga, rörelsemönster och eventuella diagnoser, men också kunna arbeta utifrån ett individanpassat förhållningssätt (Bjorbaekmo et al., 2018). Fysioterapeuten behöver vara närvarande, vilket betyder att vara lyhörd för barnets egna initiativ och kunna anpassa sig i stunden, samtidigt som fysioterapimålen beaktas (Håkstad et al., 2025). Närvaro innebär mer än fysisk närvaro och är avgörande eftersom barnets upplevelse direkt påverkar motivationen och därmed rörelseglädjen (Bjorbaekmo et al., 2018). Trots vikten av närvaro och anpassning finns flera praktiska utmaningar i praktiken. 

Utmaningar i praktiken

Att använda lek som metod kan också innebära utmaningar. Det kan vara svårt att balansera lek och terapi samt att motivera barn att delta i aktiviteter som upplevs som svåra. I dessa situationer är kreativitet en viktig kompetens för att kunna vidareutveckla övningar och agera i stunden. Det understryker även vikten av att utgå ifrån barnets egen vilja och intresse för att upprätthålla rörelseglädje (Håkstad et al., 2025). Leken kan introduceras och anpassas under fysioterapin för att sedan fortsätta i barnets hemmiljö och vardag (Carrington et al., 2024) för att uppnå rehabiliteringsmålet. Familj och hemmiljön blir därför betydelsefulla för kontinuitet i habiliteringen eller rehabiliteringen (Carrington et al., 2024).

Att ge råd till föräldrar och pedagoger blir betydande för att stödja barnets deltagande i lek (Nordström et al., 2020). Exempelvis kan ett tydligt träningsprogram med kontinuerlig uppföljning ge stöd till både barnet och familjen (Jackman et al., 2022). Trots att forskning betonar vikten av att skapa möjligheter för barnet att delta i den vardagliga leken upplever fysioterapeuter svårigheter att påverka delaktigheten i praktiken (Carrington et al., 2024).

Slutligen finns evidensproblematik gällande lek som fysioterapeutisk metod. Även om forskning visar att lek ses som viktigt inom barnfysioterapi, är de svåra att jämföra och upprepa då leken ofta inte är tillräckligt och dokumenterad och därför finns det inte tydliga rekommendationer på hur lek ska planeras för bästa effekt. Det saknas även forskning om utomhuslek för barn med funktionsnedsättningar trots att utomhusaktiviteter är viktiga eftersom de är en stor del av barns lek (Carrington et al., 2024). 

Sammanfattning

Rörelseglädje blir allt mer viktigt i ett samhälle där mängden fysisk aktivitet minskar. Lek är en lustfylld och meningsfull aktivitet för barn och är därför central i barnfysioterapi. Barn utvecklas genom lek och det bör finnas utrymme för barnen att göra på sitt eget sätt och utifrån sina egna intressen. Fysioterapin kan utformas lekfullt genom kreativa eller meningsfulla övningar samt användning av rösten eller leksaker. Eftersom lek är en av barns rättigheter så är det även nödvändigt att fysioterapeuten skapar förutsättningar för lek i vardagen. Med rätt hjälpmedel och stöd till familjen kan det främja barnets möjligheter för den vardagliga leken och därmed stärka delaktigheten. Trots att forskning stödjer lek som fysioterapeutisk metod så är den hittills inte tillräckligt dokumenterad och tydliga rekommendationer saknas. Barnfysioterapi handlar inte enbart om att förbättra eller upprätthålla den fysiska funktionsförmågan, utan ska öka rörelseglädjen och stärka delaktighet i barnets vardag.  

Ella Enqvist, fysioterapistudent, Arcada
Susanna Tallqvist, Ph.D., lektor i fysioterapi, Arcada 
 

Källor

Bjorbaekmo, W., Stendal Robinson, H., & Engebretsen, E. (2018). Which knowledge? An examination of the knowledge at play in physiotherapy with children. Physiotherapy Theory and Practice, 34(10), 773–782. https://doi.org/10.1080/09593985.2018.1423654  

Carrington, L., Hale, L., Freeman, C., Smith, D., & Perry, M. (2024). The effectiveness of play as an intervention using International Classification of Functioning outcome measures for children with disabilities – a systematic review and meta-synthesis. Disability and Rehabilitation, 46(17), 3827–3848. https://doi.org/10.1080/09638288.2023.2259305   

Förenta nationerna. (20 november 1989). Convention on the Rights of the Child. https://www.ohchr.org/en/instruments-mechanisms/instruments/convention-rights-child  

Graham, N., Nye, C., Mandy, A., Clarke, C., & Morriss-Roberts, C. (2018). The meaning of play for children and young people with physical disabilities: A systematic thematic synthesis. Child: Care, Health & Development, 44(2), 173–182. https://doi.org/10.1111/cch.12509   

Håkstad, R. B., Obstfelder, A., & Øberg, G. K. (2017). Let’s play! An observational study of primary care physical therapy with preterm infants aged 3–14 months. Infant Behavior and Development, 46, 115–123. https://doi.org/10.1016/j.infbeh.2017.01.001  

Håkstad, R. B., Dusing, S. C., Girolami, G. L., Øberg, G. K., & De Jaegher, H. (2025). Learning to play to learn in pediatric physical therapy. Frontiers in Psychology, 15, Artikel 1467323. https://doi.org/10.3389/fpsyg.2024.1467323  

Jackman, M., Sakzewski, L., Morgan, C., Boyd, R. N., Brennan, S. E., Langdon, K., Toovey, R. A. M., Greaves, S., Thorley, M., & Novak, I. (2022). Interventions to improve physical function for children and young people with cerebral palsy: international clinical practice guideline. Developmental Medicine & Child Neurology, 64(5), 536–549. https://doi.org/10.1111/dmcn.15055  

Jussila, A.-M., Vasankari, T., Paronen, O., Sievänen, H., Tokola, K., Vähä-Ypyä, H., Broberg, A., & Aittasalo, M. (2015). KIDS OUT! Protocol of a brief school-based intervention to promote physical activity and to reduce screen time in a sub-cohort of Finnish eight graders. BMC Public Health, 15, Artikel 634. https://doi.org/10.1186/s12889-015-2007-8  

Launistola, H., Lehto, R., Engberg E., Björkqvist J., Rahkola J., Simonsen N., Wackström, N., Tilli E., Roos E., & Ray C. (2025). Associations between parent-child outdoor visits and preschool-aged children’s screen time: a cross-sectional study. Journal of Activity, Sedentary and Sleep Behaviors, 4, Artikel 18. https://doi.org/10.1186/s44167-025-00089-5  

Moilanen, T., Bjorbækmo, W., & Håkstad, R. B. (2024). Lek i barnehagen for barn med store motoriske funksjonshindringer: En intervju- og observasjonsstudie, Fysioterapeuten, 91(5), 14–19.

Nordström, B., Lynch, H., & Prellwitz, M. (2020). Physio- and Occupational Therapists View of the Place of Play in Re/habilitation: A Swedish Perspective. International Journal of Disability, Development and Education, 70(2), 228–239. https://doi.org/10.1080/1034912X.2020.1846689  

Rosenbaum, P., & Gorter, J. W. (2012). The ‘F-words’ in childhood disability: I swear this is how we should think! Child: Care, Health & Development, 38(4), 457–463. https://doi.org/10.1111/j.1365-2214.2011.01338.x  

Sturm, A., Hansen Sandseter, E. B., & Scheiber, B. (2025). Environmental pediatric physiotherapy and risky play: making the case for a perfect match. Frontiers in Public Health, 12, Artikel 1498794. https://doi.org/10.3389/fpubh.2024.1498794  

Undervisnings- och kulturministeriet. (8 december 2021). Rekommendation om fysisk aktivitet för barn och unga i åldern 7–17 år. https://ukkinstituutti.fi/wp-content/uploads/2022/03/OKM_2021_50.pdf