Lviv – en stad av sorg och liv

Publicerad: 23.10.2025 / Blogg

I oktober 2025 reste fyra personer från Arcada till Lviv tillsammans med Karavanen till Ukraina rf för att leverera en ambulans till den ukrainska militären. I Lviv mötte de människor som trots krig och osäkerhet fortsätter att bygga och bevara liv. Det här blogginlägget berättar om uthållighet, gemenskap och hopp i en tid av krig.

Vi står utanför femstjärniga Hotell Leopolis i staden Lviv i västra Ukraina, på väg att checka in. Plötsligt fylls luften av ljud. Men det är inte ett bomblarm, utan en blåsorkester. Längre ner längs samma gata ser vi likkistor som bärs ut från den intilliggande kyrkan till tonerna av militärens trummor och trumpeter. Den dagligen återkommande begravningsprocessionen rör sig sakta genom staden, människor stannar upp, en gammal kvinna vänder sig om med tårar i ögonen.

Krigets dissonans. Känslorna är i otakt, de hinner inte med i de snabba rycken i vardagen i ett land i krig.

Känslor av skuld och mening

Vi besöker stadens universitet. Där träffar vi Mykola Naboka som ser ner i marken och säger att han ibland känner skuld för att han inte är vid fronten. Skuld för att män i hans ålder dör varje dag, och att han själv är i relativ säkerhet i Lviv.

Men Mykola vet att hans uppgift i kampen för Ukraina är en annan. Han förbereder sig som bäst för en teaterpremiär i vilken han jobbar med och för krigsveteraner. Han och hans kolleger talar mycket om konstens terapeutiska effekt, hur skapandet av gemensamma berättelser med konstnärer kan ge veteraner en känsla av meningsfullhet och sammanhang.

Mykola Naboka jobbar med teater som hjälper de som drabbats av kriget att hitta mening genom konsten.

Mykola är skådespelare och lärare vid Ivan Franko-universitetet i Lviv. På universitetet blir vi bjudna på en tidsresa. Den enorma huvudbyggnaden andas 1800-tal, det är kallt och öde i korridorerna som saknar belysning. De flesta studenter som vi möter är unga kvinnor. Rundturen tar oss till ett museum med glasmontrar som förevisar universitetets glansdagar.

Mykola är hemma från Charkiv i nordöstra delen av Ukraina, nära fronten, en stad där ”bomberna kommer före bomblarmen”. Men trots allt tror Mykola på framtiden. Enligt honom är Ukraina världens mest intressanta plats just nu.

”Ukraina genomgår som bäst en avkolonisering, en process där vi måste omdefiniera allt – precis allt. Det är en våldsam och brutal process, forcerad av kriget. Samtidigt är det en pånyttfödelse och en kreativ explosion. Vi håller på att ta reda på vem vi egentligen är som ett land, som ett språk, som ett folk, som individer, som konstnärer”, förklarar han.

Ett exempel som Mykola nämner är den ukrainska litteraturen som just nu är mer livskraftig än någonsin tidigare. 

I utkanten av Lviv ligger Mykolas arbetsutrymme där han skapar föreställningar och undervisar. Det är en hundra år gammal militärbarack som renoverats i grunden. Utrymmet kallas idag för ”Vågen” och hyser ett konstnärskollektiv där Mykola är medlem. Vi går sakta uppför trapporna och han öppnar stolt upp dörren till ett ljust utrymme som är en blandning av en dansstudio och målarateljé – en kreativ oas där nya berättelser tar form.

”Vi måste fortsätta skapa, vi måste fortsätta leva”, säger Mykola, och sträcker händerna mot taket och ler. 

Att återskapa liv ur krigets spillror

Vår minibuss rullar sakta genom Lviv och stannar utanför en toppmodern sjukhusanläggning. På gården står en jättelik kattstaty, en oväntad kontrast till den annars sterila och allvarliga miljön. Vi har anlänt till Superhumans Center i utkanten av Lviv, där både soldater och civila som skadats i kriget får vård och rehabilitering.

Skadorna som behandlas här är svåra och krävande. Sedan 2022 har mer än 80 000 ukrainare förlorat armar och ben, och antalet fortsätter att växa för varje månad som går. Superhumans har gett proteser åt nästan 2 000 skadade. Centret är helt inriktat på krigsskador och erbjuder kirurgi, rehabilitering, protesproduktion, psykologiskt stöd och coaching – allt som behövs för att de drabbade ska kunna återvända till ett så normalt liv som möjligt.

Vi välkomnas vid centrets stora glasdörrar av Olga Rudnieva och Eddy Scott. Olga hinner knappt börja berätta om centrets verksamhet när en ambulans kör in på uppfarten.

Hon behåller sitt leende, men man kan se i hennes ögon att hon är trött. Diskret ber hon oss gå in i centret så att vi inte blockerar ingången för patienten som nyss anlänt. Vi förstår alla att personen som ligger på britsen lider av svåra skador, men vänder oss mot Olga för att höra vad hon har att säga.

”Jag vill presentera er för min kollega Eddy. Hans personliga historia ger en bra inblick i vårt arbete och varför vi gör det här”, säger Olga.

Eddys berättelse

Eddy är en professionell seglare från England. När det fullskaliga kriget bröt ut 2022 fick han en stark känsla att han måste göra något konkret för att hjälpa Ukraina. Utan att ha någon militärbakgrund sade han upp sig från sitt jobb, köpte en pick-up och körde från Storbritannien till Kiev.

“Jag planerade att åka hem efter ett par månader, med några krigshistorier på meritlistan”, säger Eddy.

Han kom i kontakt med ukrainska volontärer och började arbeta med humanitär hjälp och evakueringar i östra Ukraina under hösten 2022. Efter bara några veckor beslöt sig Eddy för att stanna i Ukraina.

Ukrainas sak blev hans.

I januari 2025 var han med om en evakueringsoperation nära staden Pokrovsk i en tydligt markerad ambulans. Plötsligt krossades bilens tak av en rysk drönare och exploderade. Eddys vänstra arm och vänstra ben slets i bitar. Hans kollega lyckades stoppa blodflödet och rädda hans liv. Eddy togs om hand på Superhumans Center, där han genomgått en rehabilitering och fått en ny benprotes. I dag arbetar Eddy som ambassadör för centret och delar sina erfarenheter för att inge hopp till andra skadade.

Eddy gör ett djupt intryck med sitt inlevelsefulla sätt att berätta och sin positiva livsinställning. Han visar hur patienterna tränar finmotorik med sina nya robothänder och berättar om hur centret satsar på tillgänglighet och kreativitet – med hjälpmedel och övningar som gör det möjligt för patienterna att laga mat, städa, ta hand om sina barn och hitta tillbaka till vardagen under sina nya förutsättningar. 

När vi kliver ut från centret möts vi av en kylig och grå oktobereftermiddag. På gården står kattstatyn orörlig, men omkring den rör sig livet vidare – patienter som kämpar, personal som stöttar och familjemedlemmar som väntar.

En kväll mellan front och vardag

Vi sätter oss ner för att äta middag med ukrainska soldater och volontärer från organisationen Initiative E+, Karavanen till Ukraina rf:s samarbetspartner i Ukraina. Tidigare under vår vistelse har vi levererat 13 fordon och ambulanser till den ukrainska militären, och nu firar vi överräckningen tillsammans med soldaterna som mottagit nycklarna.

Stämningen är upprymd i den spegelklädda festlokalen, där fem vitklädda långbord står dukade till middag. Kvällen inleds med de sedvanliga, lite tafatta försöken att förstå varandra över språk- och kulturgränser. Finlandssvenskarna stämmer in i Helan går, och ukrainarna svarar med sina egna slagdängor. 

”Budmo!”, skålar vi och slår vinglasen mot varandra. Men de kamouflageklädda soldaterna påminner oss om varför vi är här. Bara några dagar tidigare har de befunnit sig på fronten, där de försvarar sitt land men också ett fritt och demokratiskt Europa.

Under middagen visar sig smarttelefonerna vara oväntat nyttiga. Med hjälp av Google Translate bryts språkbarriären, och snart pratar och skrattar vi som om vi redan känt varandra länge. Diskussionerna berör var vi kommer ifrån, livet före kriget, drömmar om framtiden.

Stämningen skiftar påtagligt när samtalet glider över till frontens verklighet.

Soldaterna berättar om vänner som stupat, sjukhus som ligger i ruiner och vägar som förstörts. För de allvarligt skadade kan det ta flera dagar att få behandling, vilket ofta leder till amputationer, livslånga skador och i värsta fall döden.

Juridikstudenten som blev soldat

Ett gäng finländare har samlats runt en lång och reslig soldat – 25-årige ”Nick” från Lviv. Han talar flytande engelska och berättar att han studerade juridik vid universitetet innan det fullskaliga kriget bröt ut. På krigets andra dag anslöt han sig till armén och har sedan dess tjänstgjort vid fronten. Han känner väl till Finlands historia, och pratar gärna om vad som förenar Ukraina och Finland.

“Nick” från Lviv lade juridikstudierna åt sidan för att försvara sitt land. Han tänker inte återvända till sina studier innan Ukraina vunnit kriget.

”Vi har båda skitiga grannar”, säger han och skrattar. Han berättar också om frivilliga finländska soldater som stridit i hans kompani.

I går träffade Nick sina föräldrar för första gången sedan februari 2022. Ändå är Nick stolt över sin uppgift, och det syns i allt han gör – i hans hållning, i blicken och i rösten när han talar. Han ger inte upp förrän Ukraina har vunnit kriget. Först därefter tänker han återvända till universitetet för att slutföra sina studier.

Valentinas kamp och hopp

Någon klingar i glaset, och sorlet tystnar. Valentina Varava stiger fram, hon har något viktigt att säga. Det är dags att tacka alla som valt att hjälpa Ukraina, och den ena presentpåsen efter den andra bärs upp på scen, fyllda med gåvor och diplom.

Valentina Varava och hennes team från organisationen Initiative E+ fortsätter sitt arbete trots krigets prövningar, byråkratin och den växande tröttheten. Hennes filosofi är att göra något varje dag för den kommande segern.

Valentina är E+ -organisationens outtröttliga ledare, dess pulserande hjärta. Hennes liv förändrades 2014, först med Maidanrevolutionen, och sedan med kriget som bröt ut strax efteråt.

Valentina är en av nästan 40 miljoner ukrainare som berövats framtiden, men även det förflutna. I sitt tidigare liv var Valentina lärare och rektor. Hon reste ofta runt i Europa med sin man. Men under Maidanrevolutionen 2014 började hon hjälpa till på ett sjukhus i Kiev. Strax efteråt grundades E+ av läkare på plats på Maidan.

Efter det fortsatte Valentina och E+ med att hjälpa läkare i Donbass i östra Ukraina, där de tog hand om skadade soldater. Fokus har hela tiden varit att hjälpa medicinsk personal i krisområden, nu i över tio år.

Valentina och hennes team kämpar varje dag mot en brutal fiende, men också mot byråkrati och krigströtthet, mot omöjliga odds i allmänhet, alltid med en vilja och energi som ingen som mött Valentina kan tvivla på. I en intervju säger hon att alla kan göra litet mer än de tror att de kan. Hennes filosofi är att göra något varje dag för den kommande segern.

I alla konflikter som drabbat henne och hennes land har hon alltid valt samma väg – att hjälpa andra.  Det som lämnar det starkaste intrycket är Valentinas lugna styrka, hennes optimism, hennes leende, hennes ögon. Men kanske framför allt hennes vilja att lyfta fram andra, aldrig sig själv.

Hon tar fram ännu ett diplom, hon läser upp ännu ett namn, hon delar ut kramar, gåvor, hopp och styrka. Hon uppmanar oss alla att jobba vidare, mot segern.

”För vår gemensamma seger”, utropar Valentina.

Budmo – må vi vara!

När kvällen rundas av är stämningen varm men eftertänksam. Snart slår klockan tolv och utegångsförbudet börjar i staden. Inne i salen skålar vi en sista gång med soldaterna, som redan tidigt nästa morgon ska återvända till fronten via Kiev, med Arcadas ambulans och de andra fordonen. Deras leenden bär spår av trötthet, men också av beslutsamhet. 

Budmo kan fritt översättas till att ”vara” eller ”finnas”, vilket är just det ukrainarna kämpar för – varje dag.

Mia-Maja Wägar och Jan Nåls