Vård och rehabilitering av lumbar spondylolys hos unga idrottare

Spondylolys är en av de vanligaste orsakerna till nedreryggs smärta hos barn och unga, då denna diagnos utgör ca hälften av smärtsymtomen (Virkki 2021). Lumbar spondylolys, dvs en stressfraktur i ländryggen, uppstår hos mer än 10% av idrottande barn och unga, och är vanligast bland unga idrottare som är medlem i någon idrottsförening (Kokko & Martin, 2019). Icke-organiserad fysisk aktivitet och vardagsmotion hos unga har minskat samtidigt som deltagande i föreningsdriven idrott har ökat. Detta tyder då på en ökad risk för belastningsskador. (Arai et al., 2019)

Ländryggens stressfraktur är en typ av belastningsskada som drabbar unga särskilt inom idrottsgrenar som involverar repetitiva rörelser av ryggens extension och rotation (exempelvis fotboll, dans, gymnastik och tennis). Stressfrakturer kan orsaka långa pauser från idrott och kan utan ingrepp leda till kotförskjutning (spondylolistes). Största delen av unga idrottare kan dock återvända fullt till idrotten efter rätt diagnostisering och behandling. En välstrukturerad, progressiv och ändamålsenlig rehabiliteringsplan stöder återhämtningen och fungerar som ett förebyggande åtgärd mot skador. (Sakai et al., 2017)

I denna bloggtext tar vi upp etiologin, symptomen och diagnostiseringen av spondylolys samt forskning om dess vård och rehabilitering.

Etiologi

Lumbar spondylolys är en unilateral eller bilateral strukturell defekt i ryggraden som särskilt drabbar unga idrottare eller fysiskt aktiva personer. Det är en stressfraktur eller försvagning av bakre kotbågen, som vanligast affekterar den fjärde och femte ländkotan (L4 & L5), men kan även uppstå i andra ländkotor. Spondylolys uppkommer oftast i 8–16 års ålder, då benvävnaden ännu utvecklas, och är väldigt ovanlig hos patienter under 5 eller över 20 år. (Helenius et al., 2025)

Forskningar har visat att uppkomsten av spondylolysen har en klar koppling till genetiska faktorer och repetitiv mekanisk belastning involverande kraftig extension, rotation och axial belastning av ländryggen. En framträdande lordos i ländryggen och en för låg D-vitaminintagning kan möjligen också bidra till en ökad benägenhet för spondylolys. Vid ett direkt slag i ländryggens taggutskott (processus spinosus) finns också risken för att en traumatisk spondylolys uppstår, dessa är dock mer sällsynta. (Helenius et al., 2025)

Symptom och diagnostisering

Hos fysiskt aktiva barn och unga kan det uppstå belastningsändringar i ryggraden, speciellt i ländryggen. Då talar vi om förstadiet av en stressfraktur. (Choi et al., 2022) Vid fortsatt belastning av ryggen kan belastningsändringen sedan utvecklas till en fraktur. Typiska symptom är då ländryggens belastningssmärta, vilket provoceras speciellt vid ländryggens bakåtböjningar. Symptom som palpationsömhet i ländryggen och spändhet i baklåren och höftböjarna kan också uppstå. (Goezinger et al., 2020) Spondylosen kan dock också vara symptomfri, oftast då om skadan är bilateral. (Choi et al., 2022) Symptomfria spondyloser uppstår hos 10–20% av aktividrottare. (Leppänen et al., 2017)

Diagnostisering av spondylolys baseras på klinisk undersökning och bilddiagnostik, såsom röntgen, datortomografi (DT) och magnetresonanstomografi (MRI). Ländryggens röntgen är den primära bilddiagnostiken och fungerar för uteslutande av allvarliga ryggsjukdomar som t.ex. storgradig spondylolistes eller bencancer. Användningen av MRI som primär bilddiagnostiseringsmetod har dock ökat på grund av dess tillgänglighet och för en mindre exponering av strålning. Med hjälp av MRI kan man tydligt se bl.a. belastningsändringar, spondylolys och bencancer. DT är den mest noggranna metoden men den medför en betydligt större exponering av strålning. (Helenius et al., 2025)

Vård och rehabilitering

Behandlingen är i första hand konservativ och omfattar vila från smärtorsakande aktivitet, fysioterapi samt i vissa fall användning av spinal ortos. Kirurgiska ingrepp kan bli aktuella om den konservativa behandlingen inte är effektiv (Helenius et al., 2025). Då den konservativa behandlingen utgör den vanligaste och initialt rekommenderade vårdstrategin, ligger fokus i denna text på att belysa dess principer och tillämpning.

I en forskning av Sakai et al. (2017) undersöktes konservativa behandlingsmetodens effekt på benbildning av lumbar spondylolys hos barn. I forskningen deltog 63 barn i medeltal 13,8 års ålder i fyra olika stadier av spondylolys. Framskridandet av benbildningen under rehabiliteringsprocessen uppföljdes med CT och MRI. Konservativa behandlingen innehöll vila, användning av thoraco-lumbo-sacral ortos och undvikande av idrott. Resultatet visade att full benläkning skedde slutligen hos alla undersökta. Läketiden varierade från 2,5 månader till 3,6 månader beroende på i vilket stadie av spondylolysen rehabiliteringen börjades. Hos 26,1% av de undersökta förnyades spondylolysen under rehabiliteringsprocessen. Denna studie visade att med konservativ behandling kan en hög procent av benläkning uppnås på korta behandlingstider, men med en relativt hög risk för återfall, vilket bör beaktas i framtida forskning. (Sakai et al., 2017)

Choi et al. (2022) kom till liknande resultat, då de gjorde en undersökning för att värdera konservativa metoders påverkan på vårdresultat av ländryggens spondylos hos unga idrottare. I undersökningen deltog 200 unga idrottare mellan 10–19 års åldern för vilka spondylolysen var diagnostiserad via röntgen- och magnetbild under åren 2007–2019. Alla deltagare genomgick samma process, och benbildningen följdes upp med en datortomografi vid tre månader. Den konservativa behandlingen innehöll paus från idrotten, användning av thoraco-lumbo-sacral ortos och extern benstimulator. Efter datortomografin påbörjades ett sex veckors rehabiliteringsprogram med förstärkande av bålmusklerna. Enligt undersökningsresultaten påverkade benstimulatorn positivt benförbildningen och vid senare uppföljning med DT befanns förbening hos 49,8% av patienterna. Trots den låga förbeningsprocenten hade denna typ av konservativ behandling i kombination med paus från idrott, användning av ortos, förstärkande av bålmuskler och användning av benstimulator goda resultat, då t.o.m. 98% av patienterna återvände till idrotten eller till en liknande aktivitetsgrad. (Choi et al., 2022)

I Virkki et al. (2021) doktorsavhandling utvärderades olika behandlingsmetoder för barn och unga med spondylolys och spondylolistes. Fokus låg på hur användningen av olika korsetter påverkade frakturläkningen och patienternas livskvalitet. Bland de centrala målen ingick att jämföra en individuellt tillverkad hård thoraco-lumbo-sacral ortos (Boston-korsett) med ett elastiskt ländryggsstöd, identifiera faktorer som förutspår förbening vid spondylolys samt undersöka hur livskvaliteten påverkades före och efter behandling med olika korsettalternativ. Korsetterna användes under 3–4 månaders tid. Undersökningens slutsatser visade att Boston-korsetten inte hade en bättre förbeningssannolikhet jämfört med det elastiska stödet, och att typen av korsett inte påverkade patienternas livskvalitet efter behandling. Faktorer som förutsåg förbeningen var t.ex. frakturens ensidighet, DT i ett tidigt skede, ofullständig fraktur i MRI. Enligt forskningsresultaten behövs det ännu mer information om effekten av korsettbehandling i vården av ungas spondylos. Enligt Virkki kunde man i idealfallet undersöka detta vidare genom, att en grupp skulle genomgå en vård med hård korsett och en annan grupp med elastiska korsett eller enbart begränsning av idrott utan korsett. (Virkki et al., 2021)

I en annan studie gjort av Virkki et al. (2025) undersöktes skillnaden mellan användning av en hård Boston-korsett och ett elastiskt ländryggstöd (lumen) i vården av akut spondylos hos unga. I vården deltog 57 patienter av vilka 30 hade Boston-korsett och 27 det elastiska ländryggsstödet. Vården varade fyra månader med en uppföljningstid på två år. Återhämtning i benvävnad skedde jämt hos båda testgrupperna och livskvaliteten angående hälsa skildes heller inte mellan grupperna, men förbeningen i helhet hade en positiv inverkan på livskvaliteten. Studien kom fram till att vård av akut spondylolys hos unga inte nödvändigtvis kräver en stel korsett. Det är dock viktigt att sträva till förbening eftersom två års uppföljning bevisar att det korrelerar med en bättre hälsorelaterad livskvalitet. (Virkki et al., 2025)

Artikeln skriven av Selhorst et al. (2020) innehåller en översyn om forsknings- och klinisk erfarenhetsbaserad information och riktlinjer för rehabilitering av spondylolys hos unga. En hel del undersökningar fokuserar på diagnostisering, radiologisk läkning, användning av korsett och vila från aktivitet men ingen detaljerad info om fysioterapin i rehabilitering av spondylolys. Ändamålet med artikeln var att kunna erbjuda detaljerade instruktioner för rehabiliteringsmetoderna inom fysioterapi. Artikeln påpekade att i rehabilitering av spondylolys hos unga idrottare är det av vikt att känna till skadans karaktär och utföra en individuell rehabiliteringsplan. Rehabiliteringen delas in i akutfasen, rehabiliteringsfasen och returnering till idrott. Akutfasen fokuserar på smärtlindring, träning av isolerade muskelgrupper och undvikande av smärtframkallande rörelser som bakåtböjning, samtidigt som man bör uppmuntra till aktivitet och betona rörelsens vikt i rehabiliteringen. I rehabiliteringsfasen sätts fokus på uppbyggande av muskelbalansen och kontrollen i ländryggen genom övning av djupa magmuskler och ländryggens muskler. Dessutom innehåller rehabiliteringsfasen rörlighetsövningar för att lindra spändhet i muskler såsom baklår och för att öka rörlighet. Den sista fasen fokuserar på att progressivt återvända till idrotten genom ändamålsenlig träning. Fastän det finns fler undersökningar som rekommenderar fysioterapi som rehabilitering, så finns det enligt Selhorts et al. enbart få studier om dess effekt på vården av spondylolys.  (Selhorst et al., 2020)

I en systematisk litteraturöversikt och meta-analys utforskade Lin et al. (2024) effekten av ländryggens segmentala stabiliseringsträning (LSSE) på funktionsförmåga och smärta som en konservativ behandlingsmetod av lumbar spondylolys. I de utvalda forskningarna jämfördes LSSE med andra konservativa vårdmetoder såsom konventionell fysioterapi, töjning och styrketräning. Syftet var att undersöka hur LSSE övningar påverkar funktionsförmåga och smärtintensitet. Som huvudsakliga utvärderingsmetoder användes smärtskalor som VAS och NRS och utvärdering av funktionsförmåga utfördes med t.ex. Oswestry Disability Index (ODI). Stabilitetsövningarnas regelbundna och handledda genomförande var en viktig faktor i responsen av vården. Inga signifikanta skadeverkan rapporterades, vilket syftar på säkerheten av metoden. Undersökningarna visade konsistenta resultat i förbättring av funktionsförmågan hos LSSE-grupperna på ett kliniskt betydande sätt, då den användes som ända behandlingsformen. Däremot kunde ingen signifikant effekt på smärtreduktion observeras. Trots att tidigare studier har visat positiva resultat av LSSE saknas det övergripande systematiska sammanställningar inom området.

Goetzinger et al. (2020) gav i sin artikel en omfattande översikt om lumbar spondylolys hos unga idrottare, med fokuset på den konservativa behandlingen. I artikeln påpekas att största delen av idrottarna rehabiliteras med konservativ behandling innehållande ett väl strukturerat fysioterapiprogram, där fysioterapeuten utformar och genomför en individuell rehabiliteringsplan. Fysioterapin omfattar bl.a. en noggrann utvärdering, smärtbehandling, utbildning om ergonomi och kroppskontroll, förbättring av rörlighet samt styrketräning. Styrketräningen fokuserar sig särskilt på de djupa rygg-, mag- och höftmusklerna, eftersom dessa spelar en central roll i att stöda ryggraden och minska dess belastning. Vidare innefattar rehabiliteringen progressiv och idrottsspecifik träning samt en gradvis återgång till idrott för att förhindra återfall. Kost- och återhämtningsråd, psykologiskt stöd och motivering kan också ingå i fysioterapin. Fysioterapeuten kan erbjuda känslomässigt stöd, eftersom behandling och rehabilitering kan vara mentalt utmanande för unga idrottare. Målet är att hålla idrottaren motiverad och säkerställa att rehabiliteringsplanen följs, för att uppnå en funktionell och effektiv rehabilitering.

Tidig diagnos och konservativ behandling som nyckel till återhämtning och skadeprevention vid spondylolys

Som studierna visar är tidig diagnostik och korrekt behandling avgörande vid vård av spondylolys, för att förhindra komplikationer och långa pauser från idrotten. Tidig upptäckt av belastningsfrakturer hos unga idrottare tyder på att t.om. två tredjedelar av fallen läker framgångsrikt och förbättrar ryggens funktion. Konservativ behandling är enligt forskning oftast den huvudsakliga vårdmetoden och innebär vila, fysioterapi och i vissa fall användning av ortos och benstimulator. Behandlingen varar vanligtvis i ungefär tre månader, med målet att främja läkning av frakturen, lindra symtom och möjliggöra en återgång till tidigare aktivitetsnivåer. Kirurgi är sällan nödvändigt men i vissa fall såsom vid kronisk smärta eller betydande kotförskjutning kan det komma i fråga. Prognosen är generellt god och de flesta återhämtar sig utan behov av kirurgi.

Flera studier visar att vila, i form av minskande av smärtframkallande och skadeprovocerande rörelser, är en av de första stegen i den konservativa behandlingen av spondylolys. Fortsatt belastning visar sig öka risken för utveckling av skada och smärta och det är därför viktigt att avbryta den provocerande belastningen. Beroende på skadans nivå kan användning av ortos i början av vården av spondylolys hos unga möjligen användas, men är enligt undersökningar inte nödvändigt, då studierna kommit fram till liknande slutresultat med andra metoder. Det finns viss evidens för att benstimulatorer kan främja benläkning vid spondylolys, men det behövs fler högkvalitativa studier för att bekräfta dess effektivitet. Vissa mindre studier har visat positiva effekter på benbildning vid användning av benstimulator, medan andra inte har funnit några signifikanta resultat. Vid beslut om användning av stimulatorn bör individuella faktorer, tillståndets svårighetsgrad samt kostnader och fördelar beaktas. Det krävs ännu större undersökning för att bevisa effektiviteten av bensimulatorn för vård av spondylolys.

Enligt studierna är fysioterapin däremot en viktig och betydande del av den konservativa behandlingen fastän dess inverkan ännu kräver noggrannare undersökning. Fysioterapeuten har en mångfaldig roll i rehabiliteringen och en välstrukturerad individuell behandlingsplan är avgörande för att säkerställa rätt balans mellan vila och träning. Fysioterapin bör innehålla en noggrann och progressiv individuell rehabiliteringsplan som tar i beaktan patientens bakgrund, skadetillstånd och mål. Fysioterapin bör innehålla edukation i form av smärtlindring, återhämtning, rörelse och ergonomi, motivering, och specifik träning samt kroppskontroll. Träningen bör innehålla stabilitetsträning för bålen, styrke- och rörlighetsträning. Studier visar att LSSE-metoden har potential att förbättra funktionsförmågan hos patienter med spondylolys och vore bra att betraktas som en del av fysioterapin. Metoden visar sig ha få skadeeffekter och lämpar sig speciellt bra för unga idrottare som strävar att undvika kirurgiska ingrepp.

Laura Lietepohja, fysioterapistuderande, Arcada
Joachim Ring, ft (HYH), utbildningsansvarig, lektor i fysioterapi

Foto: AdobeStock

Källor

Arai, Y., Tsuji, T., Tanaka, S., Tokida, R., Fujita, N., & Ishii, K. (2019). Risk factors for lumbar spondylolysis in adolescent athletes: A case-control study. BMC Musculoskeletal Disorders, 20, 1–7. https://doi.org/10.1186/s12891-019-2417-3  

Choi, J. H., Ochoa, J. K., Lubinus, A., Timon, S., Lee, Y., & Bhatia, N. N. (2022). Management of lumbar spondylolysis in the adolescent athlete: A review of over 200 cases. The Spine Journal, 22(10), 1628–1633. DOI: 10.1016/j.spinee.2022.04.011

Goetzinger, S., Courtney, S., Yee, K., Welz, M., Kalani, M., & Neal, M. (2020). Spondylolysis in young athletes: An overview emphasizing nonoperative management. Journal of Sports Medicine, 2020, 9235958. DOI: 10.1155/2020/9235958

Helenius, I., Virkki, E., Huttu, A., Nietosvaara, Y., & Ahonen, M. (2025). Lapsen spondylolyysi ja spondylolisteesi. Lääketieteellinen Aikakauskirja Duodecim, 141(2), 127–134. https://www.duodecimlehti.fi/duo18621  

Kokko, S., & Martin, L. (Toim.). (2019). Lasten ja nuorten liikuntakäyttäytyminen Suomessa: LIITU-tutkimuksen tuloksia 2018. Valtion liikuntaneuvoston julkaisuja 2019:1. https://www.liikuntaneuvosto.fi/  

Leppänen, M., Pasanen, K., Kannus, P., et al. (2017). Epidemiology of overuse injuries in youth team sports: A 3-year prospective study. International Journal of Sports Medicine, 38(10), 847–856. DOI: 10.1055/s-0043-114864

Lin, L. H., Lin, T. Y., Chang, K. V., Wu, W. T., & Özçakar, L. (2024). Effectiveness of lumbar segmental stabilization exercises in managing disability and pain intensity among patients with lumbar spondylolysis and spondylolisthesis: A systematic review and meta-analysis of randomized controlled trials. Spine, 49(21), 1512–1520. https://doi.org/10.1097/BRS.0000000000004989  

Sakai, T., Tezuka, F., Yamashita, K., Takata, Y., Higashino, K., Nagamachi, A., & Sairyo, K. (2017). Conservative treatment for bony healing in pediatric lumbar spondylolysis. Spine, 42(12), E716–E720. https://doi.org/10.1097/BRS.0000000000001931  

Selhorst, M., Allen, M., McHugh, R., MacDonald, J. (2020). Rehabilitation considerations for spondylolysis in the youth athlete. International Journal of Sports Physical Therapy, 15(2), 287–300. https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC7134351/  

Virkki, E. (2021). Treatment of pediatric spondylolysis and spondylolisthesis (Doctoral dissertation, University of Turku). UTUPub. https://www.utupub.fi/handle/10024/152620  

Virkki, E., Holstila, M., Kolari, T., Lastikka, M., Mattila, K., Malmi, S., Pajulo, O., & Helenius, I. (2025). Rigid thoracolumbar orthosis does not improve outcomes of acute adolescent spondylolysis as compared with placebo: Bony union predicts improved health-related quality of life outcomes at 2-year follow-up. Spine, 50(7), 454–462. DOI: 10.1097/BRS.0000000000005120