Aktivitetsidentitetens uttryck utan talat språk

Aktivitetsidentitet handlar om hur en person förstår sig själv genom de aktiviteter hen deltar i, värderar och vill utvecklas inom. Den rymmer både den man är och den man vill bli (Kielhofner, 2012). Aktivitetsidentitet formas genom återkommande erfarenheter av aktivitet över tid. Aktivitet formar identiteten, men identiteten påverkar också vilka aktiviteter som upplevs som möjliga och meningsfulla (Larsen Maersk, 2022). Om ett barn saknar möjlighet att uttrycka sina preferenser och påverka sitt görande begränsas också de erfarenheter genom vilka identiteten utvecklas. Tillgång till kommunikation och delaktighet är därför avgörande för barn utan talat språk. En stödform för personer som har svårt att förstå eller använda tal är alternativ och kompletterande kommunikation (AKK). Till AKK räknas till exempel bildstöd, teckenstöd, och talande applikationer (Kunskapsguiden, 2025). Mera information om barns språkutveckling kan läsas på Hälsobyn (2025).

Identitet kan uttryckas både genom handling och språk. Genom att berätta om intressen, uttrycka preferenser och beskriva vad som är meningsfullt visar man tillhörighet och värderingar. Begränsad talförmåga och tillgång till kommunikativa resurser kan därför minska möjligheten att visa intressen, uttrycka vilja och vara delaktig, vilket kan leda till aktivitetsdiskrepans, d.v.s. en obalans mellan det man vill, behöver eller förväntas göra och det man faktiskt kan eller får möjlighet att göra (Ocasio Hansson et al., 2022). Aktivitetsrättvisa handlar om att alla människor borde ha lika rätt till aktiviteter som upprätthåller och förbättrar hälsa och välbefinnande. Möjligheten att välja påverkas dock av många olika faktorer, och realiteten är att de flesta inte har fritt val till vilka aktiviteter som helst. (Hammel, 2020).  När möjligheten till aktivitet begränsas påverkas inte enbart görandet, utan även personens självkänsla, identitet, hälsa och livskvalitet. Stöd för meningsfulla aktiviteter kan därför främja återhämtning och långsiktig hälsa.  

Mot denna bakgrund är det relevant att undersöka hur kommunikation, och möjligheten att uttrycka sig påverkar barns möjlighet att utveckla och synliggöra sin aktivitetsidentitet. Syftet är att utifrån forskningar undersöka hur ergoterapeuter kan stödja barn utan talat språk att göra sin aktivitetsidentitet hörd och synlig, för att kunna beakta barnets vilja, upplevelser och mål i både vardagsliv och rehabiliteringsprocesser.

Metoder och interventioner för kommunikation och identitetsutveckling

Föräldrars kompetens inom alternativ och kompletterande kommunikation ökar barns initiativförmåga och förmåga att uttrycka behov. Videomodellering har visat sig vara en användbar metod för att stärka föräldrars kompetens och trygghet i AKK (Lawson et al., 2024). Videomodellering innebär att lära sig genom att titta på korta videor om en uppgift och sedan göra efter. När vuxna använder AKK konsekvent och ger barnet utrymme att kommunicera självständigt förbättras den sociala förmågan och utmanande beteende minskar (Lawson et al., 2024). Valet av kommunikationsform bör utgå från barnets preferenser och motivation (Syriopuolu-Delli & Eleni, 2021).

Minimalt verbala barn kan ges möjlighet att uttrycka sitt perspektiv genom att använda en samtalsmatta i interventioner (Bradshaw et al., 2018). En samtalsmatta är ett visuellt och strukturerat verktyg, där bilder används på en matta för att tydliggöra ämnen och strukturera samtal.  Användningen av fotografier i intervjusammanhang underlättar också för barn att uttrycka erfarenheter och identitet (Phelan & Kinsella, 2014). Lekinterventioner som riktar sig till barn med begränsad talförmåga förbättrar lek- och språkfärdigheter då de anpassas enligt utvecklingsnivå och är motiverande för barnet. Också äldre barn kan göra framsteg i symboliska färdigheter och expressivt språk om interventionen är motiverande (Chang et al., 2017). Barnen lär sig också att överföra färdigheterna som utvecklas inom interventionen till nya personer och sammanhang.

Barns delaktighet, röst och självbestämmande

Delaktighet innebär mer än närvaro i aktivitet. Det handlar om att bli lyssnad på och inkluderad i beslut. Forskningen visar att minimalt verbala barn kan uttrycka sina åsikter om både konkreta aktiviteter, och abstrakta frågor kring beteende, relationer och identitet. När barns perspektiv tas till vara och återkopplas till vuxna ges barnen möjlighet att påverka beslut som rör deras vardag (Bradshaw et al., 2018). Tillgång till fungerande kommunikationsverktyg ökar upplevelsen av kontroll och minskar frustration (Syriopuolu-Delli & Eleni, 2021).

Identitet formas i relation till familj, vänner, och samhällets normer, och påverkas av hur funktionsnedsättning förstås och bemöts i omgivningen. Barn med funktionsnedsättning balanserar mellan att erkänna sina svårigheter och att söka tillhörighet med andra barn genom att betona likheter. När funktionsnedsättning konstrueras som en begränsning skapas barriärer för deltagande vilket kan påverka självbilden (Phelan, & Kinsella, 2014). Självbestämmande är centralt för barns livskvalitet. En tillåtande miljö där barn får öva på att fatta beslut främjar autonomi, medan överbeskyddande närmiljö kan begränsa självständighet (Taub & Werner, 2023).

Miljöns betydelse för utveckling och identitet

Relationer och social kontext framträder som strukturerande ramar för barns lärande och identitetsskapande, och inom dessa ramar skapas endera möjligheter eller begränsningar för barns utveckling. Barns kommunikation, lek, identitet och självbestämmande är inte individuella egenskaper, utan någonting som formas i vardagen i samspel med andra. Utveckling sker inte i isolerad träning, utan i sammanhang där barnet upplever samspel och får respons. Interventioner är mest effektiva när vuxna modellerar, bekräftar och skapar meningsfulla samspelssituationer (Chang et al., 2017). Föräldrarnas sätt att kommunicera, vänta in, tolka och bekräfta påverkar barnets roll i samspelet och skapar möjligheter att ta initiativ och utveckla självständighet (Lawson et al., 2024).

Ergoterapeutens roll i att stödja aktivitetsidentitet hos barn

På basen av de granskade forskningarna visar resultaten att kommunikation, delaktighet och samspel är centrala faktorer i barns utveckling och identitetsskapande. Genom att analysera hur barnet engagerar sig i aktiviteter och vilka hinder som påverkar deras möjlighet att uttrycka sig, kan ergoterapeuter bidra till att skapa kommunikationsmiljöer och strategier som stödjer självbestämmande och synliggör individens aktivitetsidentitet. (Ocasio Hansson et al., 2022).

Konsekvent användning av alternativ och kompletterande kommunikation förbättrar barns sociala förmåga och minskar utmanande beteende (Lawson et al., 2024). Ergoterapeuten behöver därför ha grundläggande kompetens i AKK för att kunna integrera kommunikationsstöd i vardagens aktiviteter. AKK ska inte ses som enbart ett separat träningsområde utan ett verktyg för att möjliggöra aktivitet och skapa interventioner som är motiverande för barnet. Personcentrering är en grundpelare inom ergoterapi, och innebär att ergoterapi sker i samspel med och utgående från personens önskemål. När valet av kommunikationsform utgår från barnets motivation och preferenser (Syriopuolu-Delli & Eleni, 2021) kan man säkerställa ett personcentrerat arbetssätt. Då bedömning och målsättning görs med hjälp av strukturerade verktyg tillsammans med barnet kan barnets röst bli hörd.

Ergoterapeuter behöver hjälpa barn och familjer att skapa aktiviteter där barnet får möjlighet att ta initiativ, fatta beslut och känna sig kompetent. Eftersom också äldre barn visar framsteg efter långsiktiga insatser (Chang et al., 2017), behöver ergoterapeuten också argumentera för kontinuitet i terapi där det finns möjlighet för utveckling. Meningsfullhet i aktivitet är lika viktigt som deltagande i aktivitet för identitetsutveckling (Larsen Maersk, 2022). Eftersom föräldrars sätt att kommunicera och ge utrymme påverkar barnets initiativförmåga (Lawson et al., 2024) och självbestämmande utvecklas i tillåtande miljöer (Taub & Werner, 2023), behöver ergoterapeutiska insatser inkludera närmiljön. Ergoterapeuten kan stöda föräldrarna i att tolka barnets initiativ, arbeta i skolan med strukturer som möjliggör val och inflytande, och uppmärksamma föräldrar på överbeskyddande mönster som kan begränsa självständighet.

Sammanfattning

Aktivitetsorättvisa för personer med funktionsnedsättning innebär att de hindras från att välja och delta i aktiviteter på grund av att samhället inte är utformat och strukturerat så att aktiviteter är tillgängliga för alla. (Hammell, 2020). Begränsad tillgång till kommunikativa resurser innebär en ytterligare dimension av aktivitetsorättvisa, eftersom möjligheten att uttrycka behov och påverka sin vardag minskar.

Genom att arbeta för att barn får verkliga möjligheter att uttrycka sina önskemål och delta i meningsfulla aktiviteter kan ergoterapeuten bidra till att stärka barnets aktivitetsidentitet och rätt till delaktighet. Då barn från tidig ålder ges möjlighet att påverka sitt liv, ta initiativ och forma sin aktivitetsidentitet, stärks barnets upplevelse av kompetens. Detta lägger grunden för att barnen kan växa upp till autonoma individer med kontroll över sina liv.

Johanna Johansson, ergoterapistudent
Tove Werner, ergoterapeut (HYH), Utbildningsansvarig, lektor i ergoterapi, Arcada, 
 

Källor

Hammell, K.W. (2020). Making Choices from the Choices we have: The Contextual-Embeddedness of Occupational Choice. Canadian Journal of Occupational Therapy, 87(5) 400-411. https://doi.org/10.1177/0008417420965741  

Hälsobyn. (27 januari 2025). Av¬vi¬kel¬ser i tal- och språk¬ut¬veck¬ling¬en hos barn. https://www.terveyskyla.fi/sv/barnhuset/om-sjukdomar-hos-barn/avvikelser-i-utvecklingen-och-inlarningssvarigheter-hos-barn/avvikelser-i-tal-och-sprakutvecklingen-hos-barn/information-om-avvikelser-i-tal-och-sprakutvecklingen-hos-barn  

Kielhofner, G. (2012). Model Of Human Occupation. Teori och tillämpning. Studentlitteratur.

Kunskapsguiden. (7 mars, 2025). Om alternativ och kompletterande kommunikation. https://kunskapsguiden.se/omraden-och-teman/funktionshinder/alternativ-och-kompletterande-kommunikation/alternativ-och-kompletterande-kommunikation/  

Larsen Maersk, J. (2022). Samspillet mellem aktivitet og identitet. I H. Kristensen, A. Bach Shou & J. Larsen Maersk. (red.). Nordisk aktivitetvidenskab (2. uppl). Munksgaard.

Lawson, C., Cividini-Motta, C., & McCammon, M. N. (2025). Teaching Caregivers to Implement the Picture Exchange Communication System: An Evaluation of Video Modeling. Behavior Analysis in Practice. (Advance Online Publication). https://doi.org/10.1007/s40617-025-01106-4  

Ocasio Hansson, S., Björklund Carlstedt, A. & Morville, A-L. (2022). Occupational identity in occupational therapy: A concept analysis. Scandinavian Journal of Occupational Therapy, 29:3, 198-209, https://doi.org/10.1080/11038128.2021.1948608  

Phelan, S. K., & Kinsella, E. A. (2014). Occupation and Identity: Perspectives of Children with Disabilities and their Parents. Journal of Occupational Science, 21(3), 334–356. https://doi.org/10.1080/14427591.2012.755907  

Syriopoulou-Delli, C. K., & Eleni, G. (2022). Effectiveness of Different Types of Augmentative and Alternative Communication (AAC) in Improving Communication Skills and in Enhancing the Vocabulary of Children with ASD: a Review. Review Journal of Autism and Developmental Disorders, 9, 493–506. https://doi.org/10.1007/s40489-021-00269-4  

Taub, T., & Werner, S. (2023). Perspectives of adolescents with disabilities and their parents regarding autonomous decision-making and self-determination. Research in Developmental Disabilities, 136, 104442. https://doi.org/10.1016/j.ridd.2023.104442