Samhälleliga stödinsatser och ungas delaktighet – nyckelfaktorer för återhämtning efter potentiellt traumatiserande händelser

Ungdomsåren är en livsfas som sträcker sig mellan barndomen och vuxenlivet. Enligt Sawyer et al. (2018) varar ungdomsåren från 10 till 24 år. Denna definition återspeglar förändringar i när puberteten börjar och när vuxenlivet inleds. Livsfasen präglas av intensiv utveckling, identitetssökande och relationella förändringar. När denna process störs av potentiellt traumatiserande händelser – såsom plötslig förlust, olyckor, våld eller allvarliga samhällskriser – kan det få långtgående konsekvenser för ungas mentala hälsa och framtidstro (Social- och hälsovårdsministeriet (2019). Dessa upplevelser kan rubba ungas grundläggande känsla av trygghet, gemenskap och kontroll över sitt eget liv.

Trauma och återhämtning i ungdomsåren

Trauma i barndom och ungdom definieras ofta som ett psykologiskt svar på en extremt stressande eller skrämmande händelse, som individen upplever som hotande för sin säkerhet eller sitt liv (Dyregrov, 2010; Socialstyrelsen, 2018). För unga individer, vars kognitiva och emotionella utveckling ännu inte är fullt etablerad, kan sådana händelser vara särskilt destabiliserande. Reaktionerna varierar och kan inkludera ångest, nedstämdhet, sömnsvårigheter, känslor av skuld eller dissociation (Dyregrov, 2010).

Det är dock centralt att undvika en patologiserande syn. En betydande del av unga återhämtar sig spontant, särskilt om de befinner sig i trygga sociala sammanhang och får emotionellt stöd tidigt (Bonanno et al., 2010; Cain et al., 2010). Forskningen understryker att återhämtning inte är en linjär process, utan en dynamisk rörelse präglad av individuella, relationella och strukturella faktorer.

Samhälleliga stödinsatser som möjliggörare

Traditionellt har återhämtning efter trauma ofta betraktats som ett individuellt arbete. Ett sådant synsätt riskerar att osynliggöra det omgivande samhällets avgörande roll. Relationer till viktiga vuxna – såsom föräldrar, skolpersonal eller fritidsledare – fungerar ofta som skyddande faktorer i tider av psykisk påfrestning (Mooney et al., 2017).
Informella stödformer, såsom vardagliga samtal med trygga vuxna, utgör ofta de första stegen i återhämtningen. Dessa interaktioner kan bidra till känslomässig reglering, bekräftelse av upplevelser och återupprättande av mening (MacDonald-Harker et al., 2021).

Utöver det informella stödet krävs dock välfungerande formella strukturer. Elevhälsan, skolpsykologer, psykosociala insatser och organiserade krisplaner spelar en kritisk roll i att möta olika behovsnivåer (Forbes et al., 2012). Skolan utgör i detta avseende en unik plattform för kontinuitet, igenkänning och professionell närvaro. För att insatserna ska bli verkningsfulla krävs dock att de är integrerade i skolans ordinarie verksamhet och inte enbart aktiveras i akuta situationer.

Delaktighetens läkande potential

Enligt aktuella studier är upplevelsen av delaktighet en av de mest skyddande faktorerna i återhämtningen efter kris (Pfefferbaum et al., 2017). Att få förstå, uttrycka sig och påverka beslut som rör ens egen situation skapar handlingsutrymme och stärker känslan av kontroll – något som ofta gått förlorat i samband med traumat.

Ett delaktighetsfrämjande arbetssätt förutsätter att unga ges möjlighet att bidra aktivt, till exempel genom ungdomsråd, fokusgrupper eller medskapande projekt. Särskilt i efterdyningarna av en kris kan detta få konkret uttryck i deltagande i minnesceremonier, stödinsatser eller delande av personliga berättelser (Turunen et al., 2014). Sådana aktiviteter främjar både emotionell bearbetning och samhälleligt engagemang.

Att unga får formulera sina egna erfarenheter kan även bidra till att bryta känslomässiga band av skuld eller skam som ofta uppstår efter trauma. Delaktighet i ett gemensamt narrativ bidrar därmed till att återuppbygga mening och relationell trygghet (Carnes, 2015).

Professionellas roll och bemötandets betydelse

Det sätt på vilket professionella vuxna – såsom t.ex. skolpersonal, socialarbetare och vårdgivare – bemöter unga i kris är ofta avgörande för deras fortsatta förtroende för samhällets stödstrukturer. Professionellt bemötande har visat sig vara avgörande för ungas förtroende, trygghet och möjligheter till återhämtning. Ett bemötande som präglas av empati, lyhördhet och validering av den unges upplevelser skapar en grund för emotionell stabilisering och vidare bearbetning (Bath, 2015, 2016).  En förutsättning för ett kvalitativt bemötande är hållbara organisatoriska villkor. Tidspress, otillräcklig handledning och personalbrist underminerar långsiktig närvaro och relationell kontinuitet. Investeringar i professionellas arbetsvillkor är därför inte en sekundär fråga, utan en förutsättning för fungerande stödstrukturer.

Avslutande reflektion – mot ett resilient samhälle

Återhämtning efter potentiellt traumatiserande händelser är en social, relationell och samhällelig process. Det är en rörelse från utsatthet till handlingskraft, från ensamhet till tillhörighet. Genom att kombinera tidiga stödinsatser, trygga och lyhörda vuxenrelationer, samt verklig delaktighet möjliggörs inte enbart återhämtning, utan även en stärkt kapacitet att hantera framtida utmaningar.

Ett resilient samhälle karaktäriseras inte av frånvaron av kriser, utan av förmågan att möta dem kollektivt – med kunskap, empati och gemensamt ansvarstagande.

Linda Loimijoki, socionom (YH), masterstuderande, Yrkeshögskolan Arcada (blogginlägget bygger på Loimijokis masterarbete)

Åsa Rosengren, överlärare i socialt arbete, Yrkeshögskolan Arcada

Referenser

Bath, H. (2015). The Three Pillars of TraumaWise Care: Healing in the Other 23 Hours. Reclaiming Children and Youth, 23(4), 17–21.

Bath, H. (2016). Providing Sanctuary in Trauma-Impacted Systems. Reclaiming Children and Youth, 25(2), 9–13.

Bonanno, G. A., Westphal, M., & Mancini, A. D. (2010). Resilience to Loss and Potential Trauma. Annual Review of Clinical Psychology, 6, 511–535. https://doi.org/10.1146/annurev.clinpsy.121208.131543

Cain, D. S., Plummer, C. A., Fisher, R. M., & Bankston, T. Q. (2010). Trauma and Resilience Among Child Welfare Service Recipients. Child and Youth Services Review, 32(8), 1068–1076. https://doi.org/10.1016/j.childyouth.2009.12.013

Carnes, P. (2015). The betrayal bond: Breaking free of exploitive relationships (2nd ed.). Health Communications, Inc.

Dyregrov, A. (2010). Psykologisk debriefing – hjälpsamt eller skadligt? Studentlitteratur.

Forbes, D., Fletcher, S., Phelps, A., O'Donnell, M., Bryant, R. A., Creamer, M., ... & Silove, D. (2012). Trauma-focused psychological interventions for children and adolescents: An overview of research findings. Journal of Anxiety Disorders, 26(7), 841–853. https://doi.org/10.1016/j.janxdis.2012.07.001

MacDonald-Harker, C., Giles, C., & Wilkes, C. (2021). The Importance of Informal Support Networks in Building Resiliency of Youth Affected by Disaster. Journal of Youth Studies, 24(2), 238–254. https://doi.org/10.1080/13676261.2020.1725946

Mooney, M., O’Rourke, K., & O’Connor, C. (2017). Understanding How Schools Support Children and Young People’s Mental Health: A Systematic Literature Review. Emotional and Behavioural Difficulties, 22(1), 1–18. https://doi.org/10.1080/13632752.2017.1287349

Pfefferbaum, B., Jacobs, A. K., Griffin, N., & Houston, J. B. (2017). Children's Disaster Reactions: The Influence of Exposure and Personal Characteristics. Current Psychiatry Reports, 19, Article 70. https://doi.org/10.1007/s11920-017-0824-1

Sawyer, S. M., Azzopardi, P. S., Wickremarathne, D., & Patton, G. C. (2018). The age of adolescence. The Lancet Child & Adolescent Health, 2(3), 223–228. https://doi.org/10.1016/S2352-4642(18)30022-1

Social- och hälsovårdsministeriet. (2019). Handlingsprogram för psykisk hälsa – Främja psykisk hälsa och förebygga psykisk ohälsa 2020–2030. Helsingfors: SHM.

Socialstyrelsen. (2018). Barn och unga i samhällsvård – en kunskapsöversikt om psykisk ohälsa, trauman och bemötande. Stockholm: Socialstyrelsen.

Turunen, T., Haravuori, H., Pihlajamäki, M., Marttunen, M., & Punamäki, R.-L. (2014). Adolescents’ Positive Coping with the School Shooting Trauma: A 2-Year Follow-Up Study. Journal of Adolescence, 37(6), 1079–1089. https://doi.org/10.1016/j.adolescence.2014.07.005