Ett steg i taget: Våldets historia – Lilla Teatern

Fjärrvideo URL

Du har ännu inte gett tillstånd att placera de nödvändiga cookies. Acceptera nödvändiga cookies för att se detta innehåll.

När pjäsen Våldets historia sattes upp på Lilla Teatern i Helsingfors, möttes teaterns konstnärliga ledare, regissören Jakob Höglund och skådespelarna Andreas Kvisgaard och Maria Skrudland i ett samtal på scenen med Sofia Herrlin.

Ett steg i taget – en poddserie om kulturproduktion över språkgränserna 

Hur bygger vi broar mellan det finsk-och svenskspråkiga kulturfältet? Vilka dörrar öppnas till resten av Norden när vi använder det svenska språket som arbetsverktyg? 

Poddenserien föddes ur ett unikt, gränsöverskridande samarbete mellan kulturproducentstudenter vid Arcada och Metropolia. Produktionen är ett bestående avtryck av kulturproducentutbildningens arv. Den fungerar i dag som en levande, pedagogisk modell för hur vi kan skapa plattformar för interkulturella möten och används för att visa nyttan av det svenska språket för framtidens kulturproducenter runtom i Finland. I våra avsnitt möter du producenter, kreatörer och andra kulturaktörer som delar med sig av sina arbetsprocesser. Vi pratar om praktiska utmaningar, vikten av nätverkande och hur vi skapar en mer inkluderande och mångkulturell kultursektor, ett steg i taget. Poddserien är skapad av studenter, med målet att inspirera branschkollegor och utbildningar i hela landet. Produktionen är möjliggjord med stöd av Svenska kulturfonden.

Blogginlägg – Våldets historia 

"Idag ska jag vara en tuffing."

När Eddy Bellegueule växte upp i en fattig by i norra Frankrike ville han bara vara en man i sin familjs och sina grannars ögon. Så står det på omslagsfliken för boken En finir avec Eddy Bellegueule – Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. Det är en succé-debut av den då 21-årige Édouard Louis (f. 1992). 

Boken berättar om en hård uppväxt i Hallencourt, där den dominerande arbetsgivaren är mässingsgjuteriet Favi. Den gemene invånarens öde blir därmed i praktiken förutbestämt. Den industriella miljön ger föda på bordet för många, men föder också chauvinism och ett brist på perspektiv. 

Boken är Édouard Louis självbiografi. Redan från första sidan blir Eddy misshandlad av sina skolkamrater för att han är annorlunda, en blyg och känslig varelse som trots sina ansträngningar inte kan förändras. Våldet är både fysiskt och symboliskt, dominans uppfattas som normalt och välförtjänt. Den som blir mobbad bibehåller sin underkastelse då den sociala rangordningen känns självklar.  Eddy kommer inte undan. Ens habitus formas i det undermedvetna; man kan inte bara bestämma sig för att vara maskulin.

När pjäsen Våldets historia sattes upp på Lilla Teaterns i Helsingfors, möttes regissören Jakob Höglund och skådespelarna Andreas Kvisgaard och Maria Skrudland i ett samtal med Sofia Herrlin på scenen. De diskuterade om hur pjäsen tog form och beskrev ett arbete präglat av ansvar och noggrannhet. 

Att gestalta våld på scen handlar inte om att chockera, utan om att beskriva de underliggande  mekanismerna, man vill inte  reducera komplexa erfarenheter till enkla konflikter.

Jakob Höglund talar om regiarbetet som ett långsamt utforskande, ett mera allvarligt och tyngre sådant än vad han brukar göra, och att det känns som ett personligt ämne att behandla. Jakob har själv vuxit upp i en småstad och känner igen mycket i berättelsen. Det unika med dramatiseringen är att föreställningens två akter de facto är två skilda föreställningar. 

"Jag vill göra dem som två egna föreställningar. Man ska kunna se dem som egna verk. Samtidigt hänger de ändå på ett sätt ihop", säger han. 

Namnet på pjäsen kommer från den andra akten som bygger på den senare boken Histoire de la violence.  När Édouard vandrar hem över Place de la République i Paris under julaftonsnatten möter han en främmande man. De  tillbringar natten tillsammans, men det som verkade vara kärlek, förvandlas till svek, våldtäkt och strypning – ett mordförsök.

I boken inleds berättelsen med att Edouard räknar sina tunga steg till tvätteriet där han försöker koka bort sina minnen av mannen Reda ur lakanen. Han skurar lägenheten och hela sitt väsen men kroppslukten har fäst sig näsan och går inte att skrubba bort.

För Andreas Kvisgaard och Maria Skrudland innebär rollerna ett mångsidigt arbete,  de spelar olika roller genom helheten. I den andra akten spelar Andreas huvudrollen som Édouard.

"Ja, var ska man börja?" säger Andreas, "Det handlar om Édouards klassresa i ett litet samhälle i Frankrike. Han växer upp i fattigdom ... och sedan är det hans klassresa därifrån, till dramautbildningen i gymnasiet". 

Atmosfären i teatern när podden spelades in är förväntansfull. Man anar en spänning inför de brutala teman som skall behandlas. Jakobs ansvar som regissör blir att leda och gestalta representationen, som omfattar fysiskt våld, sexscener, kärleksscener, nakenhet och sexuella övergrepp och den metaforiska tvättmaskinen. 

För att behålla kontrollen och ha tydliga ramar arbetar produktionen med en intimitetskoordinator med ett särskilt ansvar för att skapa förtroende och trygghet genom hela processen. Det gäller också att tänka igenom hur publiken uppfattar scenerna. Allting behöver inte gestaltas naturalistiskt, men föreställningen får vara vågad. Ett spännande och krävande uppdrag för Jakob.

Samtalet kommer snart in på frågor om språk. Både Maria och Andreas kommer från Norge och har studerat ett år på Teaterhögskolan i Helsingfors, på svenska. Det blir en intressant diskussion om möjligheter att placera sig inom ett bredare arbetsfält tack vare de nordiska språkens närhet. Andreas säger att det är lätt att få ens modersmål att resonera i replikerna, men då det gäller ett främmande språk så måste man läras sig att  få det ur ens kropp, på ett organiskt och naturligt sätt.

“Men det känns väldigt bra och på ett sätt lätt, med finlandssvenskan. Speciellt finlandssvenskan, för det är ett otroligt vackert scenspråk och sitter så bra i munnen. Det är så tydligt”, säger Andreas.

Maria ser också en kulturell skillnad mellan länderna. Trots språkens närhet märks skillnader i hur utbildningarna är uppbyggda. Hon beskriver hur hon  blev "frälst över hur man kan göra så mycket”. Det är inte Stanislavskij-baserat på samma sätt som hon är van vid, utan pedagogiken handlar mer om att hitta sin egen väg.

Det är i detta kulturella mellanrum som Våldets historia får sin kraft. Inte i det explicita, utan i det som antyds genom språk och kropp. Hur budskapet byggs upp och tolkningen lämnas till betraktaren. Pjäsen tänjer gränserna både språkligt, kroppsligt och i sitt format, och belyser vår samtid utan att förenkla den.

John Grönvall, skribent