Skip to main content

Joakim Klingenberg

Förstavårdare, Västra Nylands räddningsverk

När läget är akut har han protokollet i ryggmärgen. Det är i de mindre akuta, ofta komplexa situationerna som Joakim Klingenberg upplever att yrket som förstavårdare utmanar honom mest. Och det är just där han känner att han gör sin viktigaste arbetsinsats.

Arbetet i ambulans är omväxlande och socialt men samtidigt påfrestande, både fysiskt och psykiskt.

- Vi går i trappor med tunga väskor och lyfter patienter. När arbetsdagen är slut gäller det att kunna släppa allt man varit med om. Det kan vara svårt.

Joakim blev klar med utbildningen till förstavårdare 2016 och fick tillsvidare anställning inom ett år. Han bor i Helsingfors men åker på utryckningar mestadels i Esbo och Kyrkslätt.

- Numera är det ganska sällan som det handlar om liv och död i ambulansen. I stället ökar antalet icke akuta utryckningar. Någon som behöver hjälp men inte nödvändigtvis av en förstavårdare. Det kan handla om ensamhet eller mentala problem. Kommer vi dit försöker vi förstås hjälpa så gott vi kan ändå.

En utryckning som Joakim minns speciellt var när en kvinna i 60-årsåldern ringde för att hon hade högt blodtryck och kände sig svag. Kvinnan bodde hemma med sin man som var sjuk i Alzheimer. När Joakim och hans kollega kom fram var kvinnan uppenbart stressad och upp i varv, mannen låg bara i sängen. Kvinnan var på gränsen till utbrändhet av att ha fungerat som mannens egenvårdare en längre tid, hon hade försökt få hjälp men inget konkret hade hänt.

- Mannen hade tidigare samma dag kommit tillbaka från intervallvården för att bo hemma i två veckor och frun höll på att kollapsa av ansvaret och arbetet med att assistera honom i vardagen. Hennes blodtryck var ohållbart högt och pulsen skenade.

Kvinnan lugnade sig efter att Joakim och kollegan försäkrat henne om att hon inte ska behöva klara sig ensam i den här situationen, och började reda ut vad de kunde göra. Till slut ringde Joakim personalen på demensboendet där mannen fått intervallvård och förklarade situationen.

- Tack vare en otroligt flexibel personal så lyckades vi ordna en akutplats för mannen samma kväll, för att avlasta kvinnan. Kvinnan började gråta av lättnad och berättade att det kändes som om en stor sten fallit från hennes bröst.

Samma kväll ordnades bårtaxi för att transportera mannen till boendet, och händelsen anmäldes till socialen för att tydliggöra kvinnans behov av hjälp i vardagen.

- Innan vi for hade kvinnans blodtryck och puls redan lugnat sig till normala nivåer. Ibland når vi inte roten av problemet inom akutvården, utan får nöja oss att med att vårda symptomen. De gånger vi har tid och möjlighet att ta itu med det riktiga problemet och kanske också lösa det, då känns det väldigt givande. Det är oftast efter den här typen av utryckningar som jag brukar känna att jag lyckades bra och gjorde skillnad.

Joakim anser att bilden av yrket som förstavårdare är lite snedvriden. Visst uppstår det nödsituationer då det är livsviktigt att allt fungerar som det ska, men oftast hamnar vårdarna i situationer där problemen snarare är sociala. Då gäller det att sätta vårdprotokollet åt sidan och känna sig för hur man bäst kan ge patienten det han eller hon verkligen behöver.

- Alla kan läsa sig till hur man ska agera i en nödsituation. Men det viktigaste som jag lärde mig under min utbildning var förmågan att komma överens med olika sorters människor, även under press. Arcada satsar mycket på samarbetsövningar och det har jag haft stor nytta av, inte bara i jobbet utan också privat.

Vårdyrket fick Joakim upp ögonen för då han själv var patient och vårdades för sin diabetes. Han insåg hur kvaliteten på vården kan variera beroende på vem patienten råkar möta.

- Det är viktigt att lära känna sig själv och satsa på ett yrke som du verkligen är intresserad av. Om du inte trivs med ditt arbete så gör du det knappast speciellt bra heller. En person som brinner för sitt jobb kan däremot ha stor positiv inverkan på sitt samhälle, oavsett vilket yrke det handlar om.

Efter gymnasiet utbildade sig Joakim först till fotograf och fick sedan jobb på ett tryckeri. Han insåg småningom att de roligaste stunderna under arbetsdagen var de få gånger han fick träffa andra människor. Det var då han bestämde sig för att byta bransch och det var en kompis som föreslog vårdyrket.

- Jag vill jobba med människor och trivs bra som förstavårdare. Men jag inser också att kroppen inte kommer att orka med det här yrket till pension. Jag vill bredda min kompetens så jag har fler ben att stå på, troligen kommer jag att studera vidare inom vårdbranschen.

Donera

Välj det alternativ som passar dig bäst