Ett steg i taget: Death metal och Nisse Gullbrandson

Ett steg i taget – en poddserie om kulturproduktion över språkgränserna 

Hur bygger vi broar mellan det finsk-och svenskspråkiga kulturfältet? Vilka dörrar öppnas till resten av Norden när vi använder det svenska språket som arbetsverktyg? 

Poddenserien föddes ur ett unikt, gränsöverskridande samarbete mellan kulturproducentstudenter vid Arcada och Metropolia. Produktionen är ett bestående avtryck av kulturproducentutbildningens arv. Den fungerar i dag som en levande, pedagogisk modell för hur vi kan skapa plattformar för interkulturella möten och används för att visa nyttan av det svenska språket för framtidens kulturproducenter runtom i Finland. I våra avsnitt möter du producenter, kreatörer och andra kulturaktörer som delar med sig av sina arbetsprocesser. Vi pratar om praktiska utmaningar, vikten av nätverkande och hur vi skapar en mer inkluderande och mångkulturell kultursektor, ett steg i taget. Poddserien är skapad av studenter, med målet att inspirera branschkollegor och utbildningar i hela landet. Produktionen är möjliggjord med stöd av Svenska kulturfonden.

Blogginlägg – Nisse Gullbrandson

Nisse Gullbrandson är grundaren och drivkraften bakom Klubb Fredagsmangel i Jakobsberg, en av Sveriges intressantaste scener för death metal. Klubben har vuxit fram genom engagemang, uthållighet och en tydlig gör-det-själv-mentalitet. Den uppstod ur ett konkret behov av en plats där musiken kunde existera på sina egna villkor.

I avsnittet av Ett steg i taget berättar Nisse om sin musiksmak och hur den  utvecklats, från att älska Elvis till Kiss, Iron Maiden och Accept,  med de första “schyssta dubbla baskaggarna”. Därefter blev uttrycket mer extremt, han gjorde egen musik i Violent Torture, sjöng i Bone Grinder, för att till slut landa som etablerad arrangör i sin egen death metal-klubb, Fredagsmangel.

Death metal som fenomen har sitt ursprung  i slutet av 1970- och början av 80-talet. Band som Venom och Slayer pressade både tempo, estetik och tematik bort från tyngre hårdrock (som Black Sabbath) mot en råare kompromisslös stil. 

Possessed, i Kalifornien gav genren sitt namn med låten “Death Metal” (1984), även om bandet närmast spelade thrash-metal. Bandet DEATH med skivan ”Lepros”  är närmast de som gett stilen sina estetiska ramar med nedstämda gitarrer, growl och  domedags gore-lyrik. Det är mer extremt än thrash: våld, sex och genomskuren död, över blast beats i grymt tempo och med ett fantastisk teknisk samspelthet överlag.

Den nordiska death metal-scenen har vuxit fram som en klubbkultur, ofta ur små lokala initiativ. Från källare och ungdomsgårdar och tillfälliga spelplatser till enstaka dedikerade klubbar där banden cirkulerar och dit en stilmedveten publiken hittar. Man spelar där man kan, med den utrustning som finns till hands. 

För många som besöker Fredagsmangel blir klubbkvällen mer än en konsert. Musiken är i centrum, men också gemenskapen är viktig då många kommer från en liknande bakgrund. Klubben fungerar som en social mötesplats. I podden beskriver Nisse arrangörsrollen som ett ansvar snarare än en position. Det finns ingen tydlig uppdelning mellan praktiskt och ideellt arbete. Allt hänger ihop.

Att driva en egen klubb innebär mycket arbete: bokningar, ekonomi, säkerhet och stämning i rummet är delar av samma helhet. Lokaler skall reserveras, ljudet fungera, band tas emot och publiken måste känna sig trygg. Arrangörsrollen har utvecklats till en livsstil. Nisse är inte nostalgisk utan snarare pragmatisk,  det är så det har fungerat. 

Kvällar, nätter och helger går åt. Familjeliv och återhämtning får ibland nedprioriteras. En lyckad kväll ger alla deltagare en lön för mödan, även om den inte kan mätas i rena pengar. Här blir Klubb Fredagsmangel en del av en längre nordisk tradition av lokal musikkultur.

Nisses berättelse fungerar som en fallstudie, vi förstår den hårt nischade branschen via Nisses egen erfarenhet. Ur hans perspektiv är de nordiska death metal-band han nämner inte "stora namn”, utan ofta schyssta personer han känner. När små lokaler med unik prägel möter globala trender uppstår en intensiv närhet där gränsen mellan publik, arrangör och musiker flyter samman. Nisse har varit med och upplevt mycket, det hör man i hans berättelse. 

Det blir också tydligt hur viktig den nordiska välfärdsmodellen har varit. På många mindre orter erbjuds det ungdomsverksamhet, kommunala replokaler och olika möjligheter att få öva och visa upp sitt intresse.

Tack vare den infrastruktur och kulturverksamhet som vi lätt tar för givet, skapas det ramar och möjlighet för dem som vill, att tryggt syssla också med musik som death metal, utan att behöva tänka på att man måste legitimera sig kommersiellt.

Klubb Fredagsmangel fyller en viktig funktion i stadens kulturliv. Nisse talar om uthållighet som en avgörande faktor,  att orka fortsätta även när det är motvind, när publikunderlaget sviktar eller ekonomin är osäker. Samtidigt blir han uppringd av fler band än vad han har möjlighet att boka. Han kan välja “godbitarna”; intressanta band som är på väg upp. “Jag får en chans att boka in dem innan de blir för stora. De har ju mycket surr”. Ryktet om klubben sprids muntligt och Klubb Fredagsmangel rullar vidare av egen kraft.

Trots att Finland har flest metal-band per capita, så finns det ingenting motsvarande där, enligt dem som kommer över med färjan.

Genom samtalet med Sofia blir det tydligt hur kultur kan byggas underifrån, genom envishet, entusiasm och personligt engagemang snarare än genom större och därmed mer byråkratiska institutioner.

Intervjun visar att death metal överlag  är ett välmående kulturfenomen med starkt gränsöverskridande dragningskraft,  framför allt under fredagskvällarna i headbangergänget i Jakobsberg.

John Grönvall, skribent