Intersektionalitet inom socialt arbete och socialhandledning

Ett intersektionellt tillvägagångssätt beaktar hur vi blir till som människor i relation till både varandra och de sociala normer vi upprätthåller, ett synsätt som numera inte är helt ovanligt inom det sociala området. Till exempel inom den systemiska verksamhetsmodellen för barnskyddet betonar man det konstruktivistiska, eller rättare sagt narrativa perspektivet. Man fokuserar på hur de berörda parterna talar och de professionella utgår från att det inte finns en villkorslös sanning om en familjs situation, utan olika socialt konstruerade berättelser. (Aaltio & Isokuortti 2019: 13) Också inom forskningen betonar man vikten av att aldrig stämpla någon som problembärare. I stället stävar man efter att åskådliggöra hur sociala problem konstruera(t)s som sådana på olika sätt i olika tider, kulturer och grupper, samt de sociala relationernas och de samhälleliga strukturernas betydelse (Meeuwisse & Swärd 2021: 26, 40, 48).

Att som professionell tänka och bemöta intersektionellt betyder i praktiken att man samtidigt förmår beakta de olika identitetsskapande faktorer eller sociala kategorier som kön, sexualitet, ålder, etnicitet, funktionalitet och klass som också delvis kan sammanfalla i en individ, och vad som då händer i själva skärningspunkten mellan dessa (jfr Rossi 2015: 92; Mattsson 2021:21). Kategorierna har olika social status, de skänker varandra betydelse och måste därför också ses i relation till varandra (Martinsson 2011: 33; Mattsson 2021: 133). Ett sammanfallande av kategorierna kan också i praktiken innebära att behovet av stöd och service hos en enskild klient växer, liksom riskerna för flerfaldig diskriminering.

Samtidigt gäller det att hålla i minnet hur de olika kategorierna är föränderliga och flytande, liksom sist och slutligen allt det som våra identiteter byggs upp av – frågan blir då vad vi ständigt gör och blir, snarare än vad vi entydigt ”är” (jfr Rossi 2015:106). De konstruktivistiska perspektiven är med andra ord en bra grund för det sociala arbete som är inriktat på förändring. Om en klient under hela sin barn- och ungdomstid blivit sedd som besvärlig och mindre intelligent, blir det synsättet också så småningom klientens. Men det kan ändå vara möjligt för klient och professionell att med gemensamma krafter skriva om den berättelsen – så att den kanske kan få ett lyckligt slut trots allt.

Kontinuerlig självreflektion och förmåga till perspektivbyte är själva grundvalen för ett etiskt hållbart bemötande. Vi måste kunna stöda också de klienter vars sociala och kulturella tillhörighet, etniska bakgrund, identifikation och värderingar avviker från eller står i direkt konflikt med våra egna. Människovärde, mänskliga rättigheter och social rättvisa är utgångspunkter för yrkesetiken inom det sociala området, vilket givetvis kräver att man kan identifiera uttrycken också för olikhet och mångfald (jfr Talentia: 2018: 10, 21). En förutsättning är då att vi blir medvetna om vår egen position och de maktstrukturer vi genom vårt arbete representerar och ständigt återetablerar, i synnerhet om vi inte förhåller oss aktivt (själv-)kritiskt till dem. Svårigheten att se och oviljan att erkänna det faktum att våra handlingar på olika sätt kan bidra till förtryck är det som gör att det kan bestå (Mattsson 2021:14). En professionell måste inse betydelsen av påverkansarbete för att kunna råda bot på missförhållanden, vilket i sin tur kräver professionsetiskt mod (Talentia 2018: 45). Också de socialpedagogiska arbets- och förhållningssätten som betonas inom socionomutbildningarna innebär ett aktivt synliggörande av maktutövning och förtryck, en medvetenhet om samhälleliga orättvisor, samt gemensamt lärande och konkret verksamhet som eftersträvar förändring till det bättre (Nivala & Ryynänen 2019: 228).

Också begreppsanvändning är förknippat med maktutövning och det gäller att konsekvent använda korrekt terminologi när man benämner enskilda människor. Det kan exempelvis vara på sin plats att tala om personer som befinner sig i en papperslös situation (istället för ”papperslös”) eller personer som upplever hemlöshet (istället för ”hemlös”). Också när det gäller normbrytande funktionalitet är det viktigt att hålla ordning på begreppen. Då betonar man samtidigt att den livssituation som en person befinner sig i eller den funktionsnedsättning hen har trots allt inte definierar hen som människa, även om den naturligtvis kan påverka både funktionsförmåga och livshantering. De intersektionella perspektiven borde följaktligen löpa som en röd tråd genom socialarbetar- och socionomutbildningarna på både universitets- och yrkeshögskolenivå, och inte enbart göra sig påminda i samband med enskilda kurser eller valbara kurshelheter. I sammanhanget kunde man ha stor nytta av skönlitteraturen och dess brokiga uppsättning av svårkategoriserade karaktärer. I min doktorsavhandling (Kuhlefelt 2018) har jag undersökt hur olika identitetsmarkörer som kön, sexualitet och etnicitet i de utvalda, skönlitterära texterna ger upphov till förtryck och marginalisering, men också hur de banar väg för emancipation och samhällelig förändring på sikt. Skönlitteraturen är sällan passivt beskrivande, utan kan få saker att hända också utanför sig själv. Den testar gränser, förskjuter normer och avslöjar etablerade tanke- och förhållningssätt som ålderdomliga och förtryckande, vilket eventuellt också kunde bidra till att öka förståelsen för mångfald hos dem som efter avslutade studier ska arbeta inom det sociala området.

Eveliina Heino, docent och universitetslektor i socialt arbete vid Helsingfors universitet beskriver vad begreppet intersektionalitet banar väg för inom socialarbete (på finska):

Sorron ja etuoikeuksien tarkastelu useamman sosiaalisen kategorian ja niiden yhteisvaikutusten kautta, yksilöllisten kokemusten liittäminen yhteiskunnan rakenteisiin, sosiaalisten kategorioiden konstruktionistisen ja historiallisen luonteen esiin tuominen, sekä palveluiden käyttäjän että sosiaalityöntekijän asemoitumisen tarkastelu ja muutoksen väline (Heino 2023: 68f).

Denna kritiska medvetenhet om skillnader i social situation och privilegier är viktig att beakta inom klientarbetets social – och servicehandledning, redan i samband med bedömningen av servicebehov. Om klienten till exempel är icke-heterosexuell, kvinna och asylsökande, finns det ett flertal faktorer som kan öka stödbehovet, men också individuella styrkor som kan fungera som skyddsfaktorer och som samtidigt måste kartläggas. Klienten kanske behöver både psykosocialt stöd och kamratstöd, och omfattande rådgivning i frågor som rör asylprocessen. Dessutom kan alternativt boende bli aktuellt eftersom traditionellt förläggningsboende kan komma att påverka funktionsförmågan negativt.

Det är osannolikt att en instans skulle kunna tillgodose så många samtidiga behov, vilket i sin tur flyttar fokus till samarbetet mellan socialmyndigheter och tredje, respektive fjärde sektor. Medborgarsamhällets och frivilligarbetets betydelse har alltid varit stor i Finland, och dess roll har etablerats sedan Finland (i skrivande stund) tagit emot över 60 000 ansökningar om tillfälligt skydd av dem som flytt kriget i Ukraina. Men samarbete förutsätter också en – intersektionellt motiverad – attitydförändring vad gäller arbets- och samarbetsmetoder hos de professionella inom socialvården. Man måste inse sin egen begränsning som hjälpare genom att involvera andra aktörer med specialkunnande och förmå samarbeta också med de frivilliga eller anställda inom tredje sektorns organisationer och fjärde sektorns medborgaraktivism, naturligtvis förutsatt att detta är förenligt med klientens egen vilja och intressen.

I artikeln ”Toimisto vai yhteisö sosiaalityön toimintaympäristönä” frågar sig artikelskribenterna – en aning provokativt – huruvida socialarbetets framtid faktiskt är på ett kontor, eller om det kunde etableras som mer samfundsorienterat. De ser frågan som central inom de nya välfärdsområdena, och påpekar att de strukturella förändringar som det sociala arbetet eftersträvar bäst uppnås i samarbete med klienterna, det berörda områdets invånare samt med tredje sektorn, inte enbart som verksamhet inom socialvården. De framhåller att samfundssocialarbetet är mindre organisations- och problemcentrerat, samt att socialarbetets traditionella metoder förnyas när det blir mer kontextuellt och sakkunskapen kollektiv, och då man kombinerar det officiella med det mer inofficiella. (Pekkarinen & Kiviranta 2023: 210f)

Det intersektionella perspektivet banar alltså väg för en konstruktiv människosyn, men också för förnyade och förnyande arbetsmetoder och förhållningssätt inom det sociala området. Det möjliggör ett ifrågasättande av förlegade strukturer, och ett påverkansarbete som inte skyr gränsöverskridande samarbete utan blir ett kollektivt ställningstagande för samhällets mest utsatta.

Eva Kuhlefelt, Fil. Dr. (nordisk litteratur) och Socionom YH, Yrkeshögskolan Arcada
Carina Kiukas, Ped. Dr. (vuxenpedagogik) och akademichef, Yrkeshögskolan Arcada

Källor:

Aaltio, E., Isokuortti, N., 2019, ”Systeemisen lastensuojelun toimintamallin ydinelementit. Kuvaus asiakastason ydinelementeistä, tavoitteista ja toimintamekanismeista, työpaperi 33/2019, THL, Helsinki.

Heino, E., 2023, ”Intersektionaalisuus sosiaalityössä – systemaattinen kirjallisuuskatsaus”, Janus. Sosiaalipolitiikan ja sosiaalityön tutkimuksen aikakauslehti, vol 31 (1), s. 60-79.

Kuhlefelt, E., 2018, Dekadens och queer i Hagar Olssons tidiga prosa, (diss.), tillgänglig: https://helda.helsinki.fi/server/api/co… Extern länk. Hämtad 22.9. 2023.

Martinsson, L., 2011, ” Är klass en kategori bland andra?”, i de los Reyes, P., Martinsson, L., Olikhetens paradigm. Intersektionella perspektiv på o(jäm)likhetsskapande, Studentlitteratur, Lund.

Mattsson, T., 2021, Intersektionalitet i socialt arbete. Teori, reflektion och praxis, Gleerups, Malmö.

Meeuwisse, A., Swärd, H., (red.), 2020, Perspektiv på sociala problem, Natur & Kultur, Stockholm.

Nivala, E., Ryynänen, S., Sosiaalipedagogiikka. Kohti inhimillisempää yhteiskuntaa, Gaudeamus, Helsinki.

Pakkarinen, A., Kiviranta, J., 2023, ” Toimisto vai yhteisö sosiaalityön toimintaympäristönä?”, Janus. Sosiaalipolitiikan ja sosiaalityön tutkimuksen aikakauslehti, vol. 31 (2), s. 210-217.

Rossi, L-M., 2015, Muuttuva sukupuoli. Seksuaalisuuden, luokan ja värin politiikka, Gaudeamus, Helsinki.
Talentia, 2018, Vardagen, värderingarna och etiken. Etiska riktlinjer för yrkespersonen inom det sociala området, Talentia ry, Helsingfors.