Konst i den artificiella intelligensens tidsålder

ChatGPT skapar som bäst rubriker. ChatGPT är en chattrobot eller virtuell assistent, baserad på en stor språkmodell, som har utvecklats av Open AI. ChatGPT kan besvara faktafrågor, författa texter av olika genre, och samtala på ett människoliknande sätt på många olika språk. I våras rapporterade Amazon att de sålde över 200 böcker där ChatGPT är medskribent. En liknande utveckling kan observeras på flera håll på konstfältet där en rad olika AI baserade verktyg introduceras på löpande band. Med illustratören Karstein Volles ord ”En enorm aktivitet pågår nu på AI-forumen och den kommer bara att öka. Folk har redan publicerat hela serieromaner, musikvideor, rotoskoperade animationer och massor annat. Tarotkort, affischkonst, surrealism – kreativiteten är gränslös. (Volle, 2022)” Människor har roligt med AI, men föga överraskande är det också flera som är oroliga och rädda för AI. Nyligen gjord forskning visar till och med att människor tänker sig AI som en sannolikare orsak till apokalyps än klimatförändringen (Gillath, et al., 2021). Top-5-rädslorna är enligt ChatGPT:

1) Förlust av jobb.

2) Brist på kontroll.

3) Etik och moraliska överväganden.

4) Partiskhet och diskriminering.

5) Hot mot mänskligheten.

“Är dessa rädslor befogade”, frågar jag, varpå ChatGPT, svarar, ” Ja, dessa farhågor är befogade till viss del.”

AI skapar nya marknader, men om den skapar den arbetstillfällen som kan bidra till en effektiv och jämlik resursanvändning är en öppen fråga. Inom konstfältet varvas fenomen som ”deep-fakes”, tanke och känslo-”läsande” maskiner, med frågor som ”kan vem som helst nu skapa konst” eller, mera dramatiskt, ”innebär AI slutet för konst skapad av människor.” Sådana frågor kring ny teknologi och högt och lågt är inte nya i konsthistorien, men det minskar inte rädslorna, för vem tar sig tid att söka i historiens annaler då hotet knackar på ens dörr.

Konstteoretiska diskussioner kring tidigare teknologi

I en närstudie våren 2023 tog jag ett historiskt perspektiv på konst och teknologi. Jag tar avstamp i en liknande diskussion som fick sin början med introduktionen av filmen i slutet av 1800-talet. I diskussionen (fint sammanfattad i Skriftserien Kairos två volymer om konst och film) grubblar teoretiker och filmskapare som Sergei Eisentein, Hugo Munsterhjelm, Walter Benjamin, Jean Epstein, Christa Blumlinger om film är radikalt åtskild från andra konstformer eller om den överhuvudtaget är en konstform.

Intressant är att märka att man redan tidigt lade anspråk på att filmen har en annan perception och intelligens än vår och kan därför avsätta nya tankar och förståelseformer. Filmen blir, med Jean Epsteins ord, en ”egen form av intelligens.” Förhållandet mellan människa och denna intelligens är både produktiv och kreativ. Filmens impulser utgör en kraft som ”kan bryta loss tankeräckor ur deras invanda mönster och på så sätt fungera produktivt. (Lundemo, 2004)” Filosofen Gilles Deleuze såg i den nya tekniken en bekräftelse på att vi borde tänka också vår hjärna annorlunda, ”hjärnan är inte ett centrum som härskar över världen... tänkande kräver en utomstående kraft som sätter det i rörelse. (Deleuze citat i Lundemo 2004)” Kritikerna av film tog fasta på att upplevelsen den skapade var så överväldigande att den inte gav utrymme för egna tankar. Här kan vi dra paralleller till AI debatten där man ofta porträtterar framtidens människor, t.ex. studerande, som idioter som ersatt sitt eget tänkande med AI:s apkonster. Att tekniken skall ta överhanden över vårt medvetande var med facit i hand en högst befogad rädsla. Fascismens framfart i Europa byggde långt på utnyttjande av filmen för att sprida propaganda. Alltför många hade observerat hur alltför många slutat tänka egna tankar.

Förutom en ny intelligens förde filmen med sig ett ”nytt öga.” I konsthistorien kan vi följa rörelsen från Guds panoptiska öga i t.ex. renässansarkitektens Brunelleschis perspektivstudier, Nam June Paiks Extern länk och Pipilotti Rists Extern länk konceptuella och tekniska lekar med videon tills vi landar i AI:s panoptiska öga. Kameror i varje hörn, satellit, mobil och fordon var knappast något filmteoretikern Riciotto Canudo kunde tänka sig då han för cirka hundra år sedan skrev att vi inte får avstå från det öga som filmen presenterat för oss; ”ett öga utanför ögat” som gör att vi undslipper ”den tyranniska egocentrismen i vårt personliga synsinne.” Det visar sig denna tyranniska egocentrism var svårare att bli av med än Canudo hoppades på. Fördomar och diskriminering (nummer fyra på ChatGPT rädslolista) är ett ok, som varken film, foto eller nu AI trots sina anspråk på objektivitet lyckats skaka av sig. I populärkulturella verk som West World, Minority Report, och Terminator har AI’s myriader av ögon oftast framställts som byggnadsklossarna för dystopiska kontrollsamhällen. Dessa ögon övervakar, förföljer och styr. I t.ex. avsnittet ”Hated in the Nation” av Netflix serien Blackmirror dokumenterar övervakningskameror först människor som gör något socialt olämpligt och stämplar det med hashtaggen ”death to.” Medlemmar på sociala medier fungerar sedan som domare och jury och den som får mest röster dödas av en svärm robotbin. Sådana inslag av spekulativ fiktion är intressanta just för att de synliggör eventuella konsekvenser av sociotekniska innovationer samtidigt som de fungerar som en spegel för oss och vårt användande av teknik. Men, för att återgå till frågan som jag ställde i början av denna text, kan vi skönja i konstens möten med de intelligenta maskinerna, och mera specifikt AI, något nytt dittills osynligt som berikat och ändrat konsten? Samtidskonstnärerna Sougwen Chung, Joy Boulamwini och Roman Lipski får illustrera några av de aspekter som kan skönjas i konstnärers dialog med AI.

AI konst?

Sougwen Chung målar tillsamman med en svärm robotar konstverk som rör sig någonstans mellan kalligrafi, landskapsmålning och abstrakt expressionism. Hon är i likhet med de tidiga filmskaparna intresserad av det nya AI:s öga och vad det ser i motsatts till oss. Robotarnas rörelser baserar sig på data från övervakningskameror kring människors rörelser i staden. Själv frågar hon sig “Vad innebär det att samarbeta med de rum vi bor i, de verktyg vi skapar? Var slutar “jaget” och var börjar “vi”? Sougwen Chungs målningar försöker om jag förstår henne rätt åstadkomma nya landskap genom att skapa en reva mellan vår primära verklighets omedelbara seende för att integrera alla de ”ögon utanför ögat” samt alla de rörelser, hastigheter och spår som de varseblir.

När Chung fokuserar på de intelligenta maskinernas varseblivning, undersöker Joy Boulamwini, vad AI inte ”ser”. I verket Extern länk ”AI, Aint I a woman?” kombinerar Boulamwini poesi och dokumentation av AI’s misslyckade försök att identifiera svarta kvinnoikoner som t.ex. Michelle Obama, Shirley Chisholm, Oprah Winfrey och Serena Wiliams. Algoritmernas horisont gör att de ”intelligenta maskinerna” upprepar diskriminering och marginalisering som pågått i århundranden. Den politiska konsten, som ibland brukar avväpnas genom att hänvisa till att den bara ger ”ett perspektiv” på en oförrätt (ta till exempel Black lives matter/ All lives matter retoriken), eller helt enkelt ”saknar bevis”, får i AI en bundsförvant (om än den ”AI Aint I a woman?” framstår som en litet dråplig sådan.)

Deleuzes och Epsteins teorier om den intelligenta maskinen som en utomstående produktiv kraft som sätter tänkandet i rörelse får gensvar i Roman Lipskis dialoger med ett AI. Konsthistoriskt sett så går Lipski i konstnärer som t.ex. Paul Cézannes och Giorgio Morandis fotspår. Cézannes är känd för sina återkommande studier av samma berg, Mont Sainte-Victoire medan Morandi hela sin karriär målade samma föremål från sitt hushåll, i olika ljus, atmosfär och färgnyanser. Cezanne gjorde 35 oljemålningar och 45 akvareller av Mont Sainte-Victoire. Dessa konstverk andas lugn och vittnar om något tidlöst. Lipskis landskapsmåleri gjorda med hjälp av hans ”AI-musa” skapar något rätt så annorlunda. Lipski har lärt upp AI:n med sina egna målningar och nu producerar det ”oändliga” versioner av samma tema. Lipski kallar sitt verk ”Unfinished” och enligt honom, har detta lett honom på en upptäcktsfärd full av överraskningar och innovationer.

I detta ytskrap av dialoger och konfrontationer mellan konstnärer och AI möter vi vår samtids ideologi; ett liv präglat av fart, kontroll, effektivitet, sociotekniska nätverk, simulationer och transparens. I AI, outsourcar, vi med författaren Richard Powers ord, ”mänsklig förmåga för att kunna utnyttja mer av den” (Powers, 2011). Allting görs kortare och kortare, AI gör mera bilder, musik, arkitektur, film, text, snabbare och snabbare. AI genomsyrar redan vår blick. Det är svårt att skönja om vi och våra sammansatta proteser, gör oss kraftfullare, kreativare eller allt mer skrämmande.

Text: Tomas Träskman

Källor

Gillath, O. et al., 2021. Attachment and trust in artificial intelligence. Computers in Human Behavior, Volume 115.

Lundemo, T., 2004. Introduktion: att tänka i de intelligenta maskinernas tidsålder. In: T. Lundemo, ed. Bok och film-texter efter 1970 (2). Malmö: Raster Förlag, pp. 9-39.

Powers, R., 2011. What Is Artificial Intelligence?. The New York Times, 5 2.

Volle, K., 2022. Karstein Volle: Kan en robot skapa konst?. Förlaget, 15 11.